Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
den slinkan till kammarjungfru skämdes icke ett grand, utan
flaxade så oblygt omkring med bröstnålen, som om hon
ville säga till hvar och en: Se hit bara I Den har
kon-rektorn gifvit mig.
Hon föreföll Dorotea i detta ögonblick alldeles ovanligt
giil; och hon visste då alls icke hvad hon egentligen skulle
tänka om sin herre. Hvad? Passade det sig, att en kantor
och konrektor vid hans år skämtade och gycklade med en
så lättfärdig person i hopen utanför ett bleckslagarestånd ?
Men det skulle väl bli sina fem gånger värre, ty innan
hon visste ordet af, kom advokaten Kägebein från
Neu-Strelitz med ett paket under armen fram till konrektorn
och mamsellen, och nu börjades det med i>’bon jour» här
och ’»bon jour» där och med skratt och glädtighet, och
kon-rektorn honjourade muntert med, ehuru på plattyska, men
skrattade helt lättsinnigt på fransyska. Och sällskapet gick
förbi Schultens bod, och konrektorn snuddade nästan vid
Doroteas klädning men såg henne icke; och mamsell
Solt-mann säg henne mycket väl, men ville icke se henne,
utan snurrade ett par gånger rundt med parasollet, som om
hon ville säga: Jag beklagar digl Och när de väl voro
förbi, såg hon sig ännu en gång om, och det föreföll
Dorotea, som om blicken varit doppad i gift och galla, och
det förhöll sig äfven så, ty blicken hade borrat sig djupt
in i Doroteas inre, och där kokade det af gift och galla.
»Min Gud, Dorotea, sådana ögon hon har,» sade
Stina; »de äro alldeles som om de kunde lysa i mörkret.»
»Ja,» sade Dorotea, »af beck och svafvel!»
Advokaten Kägebein hade emellertid ställt sig med
ryggen mot fågelstången, och han ref sönder sitt paket och
tog fram en bok. Det var hans dikter, som Korb tryckt
färdiga till pingst, och han själf såg ut som en inspirerad
sångare i gamla tiden, blott med den skillnaden att han ej
hade någon lyra i handen och kring hufvudet krusiga lockar
och i lockarna en grön krans och på fötterna sandaler, ty
i stället för lockar bar han peruk och i stället för kransar
en liten trekantig hatt och i stället för sandaler
smor-lädersstöflar med långa skaft, hvilket också var det bästa, ty
han hade gått till fots från Neu-Strelitz.
Han föreläste sina dikter, under det fru Schult sålde
sina bakelser och sitt tunndricka, och i det täta
människovimlet framför Schultskans tält surrade det np oupphörligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
