Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 pritz reuter.
säga till Stina, alt hon icke skulle tappa modet, om löparen
än icke infann sig i dag vid dansen, ty hvem visste hvad
det vore godt för. Och under det oväsen som
tofFelma-karen gjorde, kunde hon bäst hviska det i örat på henne,
så att ingen skulle få höra det; och när hon sedan såg
sig om efter sin syster, stod Stina hvarken till att höra
eller se.
Stina stod, under det hennes kära syster i kristlig harm
gjorde rent och dammade af inom sig själf, bakom Schults
tält i den täta skuggan af en vacker ek, och hon var
alldeles icke så till sinnes, som Dorotea förmodade; hon
klagade icke modlöst öfver vägarna, ty dessa voro mycket
vackra, de hade fört hennes glada flyttfågel till löpare frisk
och sund tillbaka, och nog kan det ingifva en liten flicka
förskräckelse, när hon sitter för sig själf fördjupad i alla
slags ljufva framtidstankar och därpå ett finger helt sakta
pickar i hennes hvita nacke, och hon vänder sig om och
får genom en remna i en gammal tältduk se ett gladt
leende ansikte, hvilket blinkar emot henne och vinkar henne
till sig — ja, det kan mycket väl inge förskräckelse^ men
ännu icke på’ långt när modlöshet
Och ej^heller nu, då hon stod under den gröna eken och
löparen hade slagit sin arm kring hennes lif och kysste och
kysste henne, då den gamla gråa tältduken skjutit sig in
mellan henne och världens nyfikenhet, som vore den ett stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
