Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 fritz reuteh.
»Det är ju präktigt,» skrattade hofrädet Altmann, »det
skola vi väl kunna uträtta I Ha, ha, ha! Och Karolina,
ni? Hofpoetissa, hvasa?» — och han strök
Karolina-Dori-mena öfver kinderna, så att de åter blefvo gulröda, och
Kägebein tålde det, ty han var en verklig skald, han brydde
sig tusan om den vanliga svartsjukan, han hade endast
hof-poeten för ögonen.
Men nu kom Rand med hans höghet in i boden, och
stadsmusikanten blåste fanfarer, och Kunst kom åter fram
med sitt stora Rundgesangsglas fyldt med punsch, och hans
höghet tog det och drack nådigst därur, vände sig till
sällskapet, som stod vid och på bänkarna, och yttrade med
tydlig stämma, att han hoppades det hans kära undersåtar
voro riktigt belåtna; Kunst tog ordet och sade: »Kalle,
åt hvarje undersåte ett nytt glas! Betalning kommer inte
i fråga.» — och han tog själf ett glas i handen och ropade:
»Lefve vår hertig af Mecklenburg-Strelitz, Adolph
Friedrich IV U
»Hurra!» skreko alla.
»Och må han ännu länge förbli en nådig herre för
oss brandenburgare[ Hurra!»
»Hurra!»
»Och må han ännu länge lefva som vår nådigaste
furste och granne vid vårt torg! Hurra!»
»Hurra!»
Hans höghet tackade med ett par ord och gick längs
raderna och talade än med den ena än med den andra,
och så naturligt som om han verkligen vore en vanlig
simpel människa som de andra, och när han kom fram till
Kägebein, gick han så många steg ned från sin höga tron,
att han kunde klappa Kägebein på axeln, och sade till honom,
att han i dag gjort honom en stor glädje och att han alltid
om aftnarna vid sängdags skulle läsa i hans bok.
Skaldeådran rann åter till hos Kägebein, och han ville just
presentera Dorimena som sin fästmö och bedja om
hofpoet-titeln, och han grep redan efter kammarjungfruns hand, då
någon stötte honom i ryggen med orden »Rider dig fan?»
och han således lät sig nöja med en djup bugning.
Men bakom denna djupa bugning tittade hofrådets
gamla sluga ansikte fram, och hans höghet såg nådigst på
honom och sade: »God dag, mitt kära hofråd, huru står
det till med honom?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
