Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. 199
Hofrådet sänkte i den djupaste vördnad sitt hufvud och
sade: »Illa, ers höghet, mycket illa. Smöret kostar nu
återigen tre groschen, och man får ej mer än fem ägg för
en skilling, och det är så ondt om penningar, och därtill
kommer den allerhögsta onåd, hvari jag fallit...»
»Hm, hml» inföll hans höghet godmodigt, »besök han
oss i morgon, vi vilja förblifva honom nådeligen bevågna,
och till bevis därpå må han utbedja sig en nåd.»
Ja, den nåd, på hvilken hofrådet satte något värde,
den kunde han här icke offentligen begära, på den var han
också fullt säker, när han skulle komma och utkräfva
räntorna, men han måste bedja om något, ty hans höghet såg så
nådigt på honom; han måste bedja om något, ty Kägebein
såg så ömkligt på honom, han satte därför å sido sin egen
fördel och gaf fritt lopp åt sin smak för skämt: »Ers
höghet har redan så öfverhöljt mig med sin nåd, att jag
har alls ingenting att önska för mig själf» — här ville
hans höghet aflägsna sig med en nådig nick, men Kägebein
hopknäppte händerna med en så ömklig min, att hofrådet
utbrast: »men om ers höghet vill låta sin höga nåd
utstråla öfver en annan, mycket förtjänt undersåte, så gör
denne skald till hofpoet.»
Hans höghet kastade en snabb blick på skalden —
hvarför icke? — han hade allt hvad som tillhör ett hof,
men någon hofpoet hade han ännu icke, han hade icke
heller tänkt det ringaste på att låta en så utsökt fågel sjunga
omkring sig — men hvarför inte? Han grep därför med
vänstra handen efter sin värja, förde den högra till sin lilla
trekantiga hatt, till tecken af att viktiga regeringsärenden
spökade genom hans hufvud, och frågade:
»Hur heter han?»
»Kägebein, advokat Kägebein,» stammade skalden, som
stode han framför himmelens port och Petrus affordrat honom
hans pass för inträde ditin.
Hans höghet flyttade den ena foten litet fram, såg med
allvarlig min på sällskapet och sade öfver Kägebeins buktade
rygg: »Jag utnämner härmed advokat Kägebein till min
hofpoet.»
Därmed ville han gå vidare, men så lätt kunde han
icke slippa undan — till och med en furste har ej allenast
rättigheter att utöfva, han har äfven plikter att uppfylla —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
