Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. 209
Det är förridaren för hertigen af Schwerin, som i dag
kominer från Berlin och far till Brandenburg, och då
måste posten ur vägen och måste hålla stilla till hertigens
ära.»
Förridaren kom, hertigen kom, vagnarna med hoffolket
kommo, alltjämt med ganska stora mellanrum, och först
då den sista vagnen passerat förbi, satte sig den ordinarie
posten i rörelse.
Konrektorn såg oupphörligt på sin klocka, ja, visaren
angaf för honom hvarje gång allt tydligare hans olycka;
men det hjälpte honom inte. En kvart på ett stannade de
också mycket riktigt utanför posthuset i Neu-Strelitz.
Konrektorn kastade kappan öfver axlarna, sprang ur
vagnen och kilade, som om det brunne i ryggen på honom,
utför gatan bort mot rådstugan. Men redan under vägen
möttes han af hofrådet och Kunst, och hofrådet ropade
redan på långt håll emot honom: »Fatalierna äro förlorade!
Dömd till att betala omkostnaderna!» ’
»Och käppen är min!» sade Kunst, då han kom
närmare och betraktade sin svåger med ett underligt leende
nedifrån och upp.
Konrektorn stod ett ögonblick stilla, liksom träffad af
blixten, den sak, som sedan länge beredt honom sådana
kval, hade bragts till slut och till hans nackdel; men nu
visste han, hvad han hade att hålla sig till, och han blef
lugnare, ty han hade utan sin egen förskyllan bragts i denna
förlägenhet.
»Käppen är icke din,» sade han kallt och allvarligt till
sin svåger, »men penningarna äro dina, och för dem blir
det väl något råd. Adjö!» och därmed ville han gå.
»Konrektor, vänta då!» ropade hqfrådet.
»Men så hör då, svåger!» ropade Kunst och ställde sig
i vägen för honom.
»Ja, konrektor, hör då!» sade hofrådet och gensköt
honom från andra sidan. »Hela historien var ju endast ett
skämt!»
»Hvad?» frågade konrektorn och såg med en iskall
blick på Kunst.
»Ja, det var ju bara ett skämt,» återtog Kunst ifrigt.
»Ser du, morgonen därpå, juldagen, kom hofrådet till mig
och ville göra narr af mig, därför att jag ej fått käppen,
och detta förtröt mig, och jag slog vad om tio thaler och
Reuter, Berättelser. 11,1. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
