Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 2 fritz reuter.
»Herr konrektor,» svarade Dorotea och reste sig upp,
men såg åt sidan, »jag gläder mig åt, att allt ledt till godo,
och jag gläder mig åt, att ni åter befinner er här frisk och
sund, men någonting trycker mig, och jag måste fram med
det: jag måste flytta ifrån er.»
Konrektorn stod, som om blixten slagit ned rakt framför
honom. »Om hon nu inte vill ha dig?» ljöd det genom
hans själ, och han kunde knappast fråga: »Hvad betyder
det, Dorotea? Har du inte förlåtit mig de hårda ord, som
jag i förrgår fällde till dig?»
»De äro för längesedan förlåtna,» sade Dorotea med
en djup suck, »det är någonting annat, och jag kan icke
säga er det^ men om ni hade stannat här i dag, så skulle
ni fått höra det af ungarna på gatan.»
»Hvad är det? Du vill gå ur min tjänst utan all
^orsak?»
»Haf misskund med mig, herre!» sade Dorotea och
vände sig emot honom och lade ihop händerna öfver bröstet.
»Jag kan ej säga er det. Jag vet, att ni har rätt till att hålla
mig kvar; men var beskedlig, låt mig flytta!»
Och var än allt annat mörkt, så lyste likväl ur hennes
ögon en så djup hjärtesorg, att den gamle herrn blef helt
vemodig till sinnes. Han gick henne närmare, slog sin arm
kring hennes lif och sade: »Min kära, kära Dorotea, hvad
går åt dig? Säg mig det, jag är ju din bäste vän.»
»Ja, det är ni, men just därför,» genmälde Dorotea
och lösgjorde sig ur hans omfamning, »jag . .. jag måste
tända upp ljus.»
Hon sköt sin husbonde tillbaka och började syssla med
sin lampa.
Konrektorn stod där och ref sig i hufvudet, som om
han måste öfversätta det svåraste stället i hela grekiskan och
ej kunde på något vis reda sig därmed.
»Säg mig,» frågade han slutligen, då konstruktionen i
satsen syntes honom aUtför inkrånglad, och han omfamnade
Dorotea återigen och drog henne ned på en stol bredvid
sig, »säg mig: är då /a^ skulden till, att du vill lämna mig?»
»Nej,» svarade Dorotea och såg ned framför sig.
»Och du kan ej säga mig det?»
»Nej, herr konrektor,» svarade Dorotea och såg på
honom så bedjande, under det att blodet steg upp i ansiktet,
»jag kan ej säga det.;?>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
