Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTONDE KAPITLET.
Hofrådet Altmann tar hans höghet till att begå en dumhet. — Hans
höghet sprutar in genom nyckelhålet, — Hvad Friedrich Franz var
för en slags karl. — Bagar Schult ursäktar sig för arbetsförklädet,
och gamle tunnbindar Holz sitter tillsammans med hans höghet på
en stol. — Huru herr hotpoeten Kägebein gör hans höghet en stor
glädje. — Hvad Friedrich Franz kan göra till saken, det gör han.
— Konrektorn och Dorotea och löparen och Stina förskaffa också
hans höghet en stor glädje. — En välsignad dag för förlofningar.
— Världen vänder sig om, hvad som ligger inunder kommer
ofvanpå. — Gamle tunnbindar Holz dricker verkligt vin, hvaröfver
Dorotea blir mycket förskräckt. — Gud vår utgång salig gör; och
detta är slutet pä historien.
Då hans höghet kom tillbaka ur skogen, hade han,
såsom Schultskan redan berättat, velat låta kasta löparen i
fängelse, men han hade besinnat sig, därför att han icke
kunde undvara honom vid schwerinerhertigens emottagande.
Han hade så mycket annat i hufvudet, hvilket måste
uträttas, för att han skulle kunna i alla afseenden ståtligt och
på ett passande sätt emottaga sitt förnäma besök, och den
första sorgen härvid gällde naturligtvis penningar. Rand
måste därför ut att söka upp hofrådet och kom äfven till
sist dragande med honom.
Hofrådet var denna afton mycket högtidligare i hela
sitt sätt än annars, ty vanligen var han mot hans höghet
mycket rättfram, man sade till och med för rättfram. Men
vare sig, att han i Kunsts bod druckit för mycket punsch,
eller att han fruktade för att hans höghet skulle kunna göra
allvar af skämtet och verkligen låta honom falla i onåd,
eller att han trodde sig på detta sätt kunna bättre bevaka
sin fördel i afseende på räntorna, eller att han annars hade
något i sinnet — hvad vet jag? — nog af, han stod där
styf som en lyktpåle och bugade som en fällknif.
Hans höghet var mycket nådig emot honom och frågade
honom till sist, efter som han alls icke ville komma
ur denna högtidliga hållning, hvad som fattades honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
