Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 52 frttz reutf?r.
sådana fall, ropade: »Jag håller vad om tolf flaskor vin, att
äfven de båda nu äro ett trolofvadt par.»
Och nu rusade hela sällskapet ut på gatan, för att hälsa
på paret, utom Holz och Dorotea, ty Dorotea fick ännu i
rätt tid under porthvalfvet tag i en flik af sin gamle fars
söndagseftermiddagsrock, höll honom tillbaka och sade: »Far,
farl Jag ber dig för Guds skull, detta blir ju en formlig
uppståndelse, och passar väl det sig för oss borgarfolk?»
Den gamle ville ej lystra, utan skrek: »Borgarfolk?
Världen vänder sig. Det, som ligger inunder, kan komma
ofvanpå,»
Men Dorotea höll honom fast.
Och Kunst skrek den ena gången efter den andra:
»Kalle!» och gick det nya paret till mötes med fyllda
vinglas, och musikanten blåste ut genom fönstret, och poeten
Kägebein stod utanför det neubrandenburgska rådhuset och
deklamerade bort öfver torget:
»Alla här af älskog glöda.
Stina löpar’n tog med möda,
Dorotea sin konrektor fick.
Hofråd, Altmann med ett värdigt skick
tände denna damens hjärtebrand,
mig min Dorimena slutligt band.»
Genom detta glädtiga tumult smög sig en ung flicka,
hennes gula hår fladdrade i lockar för vinden, och hon höll
det af lycka och blygsel rodnande ansiktet doldt bakom
handen, och hon sprang emot sin gamle far och ropade:
»Far, far, nu ska allt bli bra igen I» Och hon lutade sitt
hufvud mot systerns bröst och grät bittert och sade:
»Dorotea, Dorotea 1 Du har varit allt för mig, du har varit mig
i moders ställe 1»
då /uoi TTOTvta ljöd en röst bakom pelaren;
men Stina och Dorotea hade ej tid att höra därpå, ty
bagarfru Schult kom i detsamma dragande med sin Kristian
och rusade på de båda systrarna: »Nå är det ett sätt I Gud
bevare oss! Jag har också en gång hållit bröllop, och du
kan tro mig, Dorotea, att där gick det inte knussligt till,
ty där voro sjutton holländare med hustrur och barn, och
hvad det betyder ... Men hvad vill detta säga? Ni gråta ju!»
Schultskan hade rätt: de gräto; och Schultskan hade
äfven rätt, då hon ej vidare frågade efter orsaken, utan gick
tyst åt sidan och drog Kristian efter sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
