Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - II. Vännerna (1264)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mar ni ej båda från Agnes, kejsar Henrik den
lV:s dotter; umbär ni ej båda edra
fäders arf, och delar ej således samma
lidanden, samma förhoppningar? Var derföre
vänner, och söndra icke genom egen skuld
hvad naturen sjelf tyckes förenat."
Under den senare delen af detta tal hade
Konradin upprest sig, och stod nu med
framräckta händer och tårade ögon, såsom ville
han sjelf bedja Fredrik om förlåtelse för
hvad denne felat. I början stod Fredrik med
sammanknäppta händer och nedslagna
blickar; men knappast hade biskopen uttalat det
sista ordet, förrän han höjde sitt hufvud,
skakade de svarta lockarne ur ansigtet, och
störtade i Konradins famn.
"Så vill jag alltid se er!" ropade
biskopen, och hans ögon blixtrade; "endast så kan
ni lugna möta verldens stormar. Jag
visste väl, att ditt hjerta var godt," sade han,
och lade sin hand på Fredriks axel. Denne
vände sig om, fattade biskopens hand, tryckte
den till sina läppar, och utbrast rörd: "Har
jag nu äfven din förlåtelse, vördade fader?"
"Nu är jag nöjd med er, mina barn,"
svarade gubben, "och till belöning för er
försonlighet, vill jag omtala för er någon
händelse ur edra förfäders lefnad, hvilket jag
vet är ett af edra högsta nöjen."
’Ja, ja," ropade båda ynglingarne på en
gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
