Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - I. Den första Helsningen (1267)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 151 —
’©ch ju kalare oeh brantare bergen. Nu
vidtog snöregionen. Liksom hade den
omgifvande naturen lika mäktigt inverkat på de
råa legoknektarnes, som riddarnes sinnen,
aftog småningom det buller, hvilket brukar
vara oskiljaktigt från en framtågande här. De
muntra sångerna tystnade, de högljudda
samtalen afstannade, och vågade någon, för att
.göra narr af sina förstämda kamrater, utbrista
i högt gapskratt, bäfvade han tillbaka för sig
sjelf; ty det upprepades af tusende echo., och
luften darrade rundtomkring honom.
Sjelfva de hädande krigarne måste här med tyst—
nad erkänna Guds allmakt. Man närmade sig
nu spetsen af alpen Brenner. Derofvan var
det genomträngande kallt, ehuru solen sken
ganska klart. Otaliga vattenfall, hvaraf
många ganska betydliga, störtade sig utför
klipporna, samt hvirflade med vildt dån ned
i dalarne. Äfven de svarta granar och tallar,
som följt de tågande tilldess snön vidtog,
hade försvunnit, och allt omkring dem var hvitt
och vildt, men majestätiskt. Det enda ljud
man hörde, utom dånet af vattenfallen, var
de marscherandes jemna fotsteg och vapnens
slammer, eller då och då det hastiga, men
isande nödropet af någon som störtade ned
i en af snön försåtligt dold afgrund, då han
vågat sig utom den banade vägen , och
merendels med lifvet fick plikta för sin
oförsigtighet. Öfverallt, der någon fara var å färde, såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
