Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - I. Den första Helsningen (1267)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 155 —
radin till Fredrik: "Låt oss ännu en stund
njuta aftonens svalka, innan vi gå till hvila.5’
"Gerna," svarade Fredrik. "Ehuru vi
marscherat hela dagen, känner jag dock ingen
trötthet; glädjen förtager den."
Emellertid hade Diephold, hvilken, efter
gammal vana, hade ett uppmärksamt öga
och öra, upptäckt, att, utom den mängd
blekgula, svarthåriga infödingar, hvilka med
korslagda armar trotsigt åsågo ryttarnes
göromål, då de afsadlade och ansade sina
hästar, äfven några munkar dristigt smögo sig
omkring, väl med ett halt leende på läpparne,
men förgift på tungan. En sådan, en
välfödd, frodig man, med runda kinder och
vördnadsvärd måge, tog nu värden, den
röd-näsigc Gaëtano, afsides, och syntes
hemlighetsfullt tala med honom. För att kunna
samspråka osedda, smögo de sig bakom ett skjul,
hvilket tjenade till stall. Oaktadt Diephold
i allmänhet afskydde och föraktade allt
lyssnande, kände ban dock en oemotståndlig
dragningskraft att efterse sin häst, hvilken
äfven stod under det omnämnda skjulet.
Ditkommen nalkades han försigtigt den
tunna, af qvistar fiätade vägg, som skiljde
honom från de båda talande, och kunde nu
tydligt urskilja värdens röst, som yttrade:
"Men det är ändock en Herrans smorda."
’MNfej, min son," invände munken; "den
heliga oJjan, hvarförutan ingen kraft gifves,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
