Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - I. Den första Helsningen (1267)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 161 —
gifva sig luft i misshandlingar. Konungen
begaf sig, tillika med hertig Fredrik, till det
för honom i osterian bestämda rum, och
vinkade åt pågen och Archimbald att följa sig.
Inkomna, vände sig nu Konradin till
Diep-bold.
"Hvem är du, underbara väsen," började
han, "som jag redan för andra gången har
att tacka för mitt lif? Är du en engel eller en
menniska? Du rodnar— denna fina, hvita
band — store Gud, hvad ser jag!" ropade
ban och pekade på en slät guldring, som
hängde vid en silkessnodd om pågens hals,
och hvilken nu, förmodligen af det häftiga
springandet, halkat fram undan tröjan. — "Du
är, du är ... "
"Ja, jag är din Constantia," ropade den
förmente pågen, och störtade i hans armar,
"din Constantia, som ej kunde uthärda att
se dig ensam möta krigets vådor. Förlåt mig,
jag kunde ej annat!"
"Om jag kan det!" stammade Konradin i
namnlös förtjusning. "Gudomliga flicka! för
min skull har du gjort detta, för min skull
uthärdat alla dessa mödor och besvärligheter,
och nu tvenne gånger frälst mitt lif! Huru
skall jag kunna tacka dig? Huru skall en
hel lefnads tacksamhet kunna räcka till att
betala denna skuld? — Åh , nu förstår jag,"
tillade han leende, "hvarföre du aldrig, såsom
de andra pagerna, velat ligga i mitt tält. —
Hokcnstaufen, 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
