Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - V. Spådomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 240 —
blefvo en rund, ljus punkt. Denna vidgade
sig småningom och bildade sig till ett
menniskohufvud. Det var ett skäggigt,
fruktansvärdt ansigte, och ögonen rullade förfärligt i
sina djupa hålor. Hufvudet tilltog hastigt i
storlek, ögonen stannade, häftade sig stela
och genomträngande på ynglingarne, ocli
tycktes komma dem allt närmare. Endast
ett besynnerligt tasslande, såsom af smygande
fotsteg, hördes. De båda ynglingarne
förmodade, att det var apan och hennes hemska
medbröder, och tryckte sig ovilkorligt tätare
intill hvarandra. Men den största plågan var
dock ansigtet. Detta var nu jättestort
alldeles inpå dem, och de behöfde samla hela sin
själsstyrka, för att kunna betrakta det. Då
började ögonen åter rulla förfärligt, och en dof
sten torsröst skallade i de förvirrades öron*
"Gå ej längre, vänd om, Konradin!"
började den. Glömmande förbudet och
samlande all sin själskraft, förmådde denne, ehuru
tungan tycktes vidlåda gommen, att med
yttersta möda framstamma ett: "Aldrig!"
Knappast var dock ordet öfver hans
läppar, förrän jättehufvudet var försvunnet;
skenet af facklor bländade i en hast
ynglingarnes ögon, i hvilka läsaren säkert längesedan’1
igenkänt Konradin och Fredrik; de sågo sig
omringade af beväpnade och inom ett
ögonblick bakbundna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
