Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - VI. Slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-»- 262 —
"Gubbe," dundrade Gari utom sig, "du
trotsar alltför mycket på dina hvita lockar;
men vet, en gång förr har jag sett sådana
rulla i sanden för bödelsyxan. Släpp mig!"
"Jag släpper er icke ," svarade S:t Yalery
kallt, "och hvad mitt hufvud beträ ffar , sa
är det fullkomligt i ert våld; men jag tror
dock, att det, för er egen skull, är bäst
att spara det till slagets slut. Hvad vill ni
med denna ringa skara uträtta mot de vida
öfverlägsna och genom sin seger ännu
modigare fienderna? Blif här tilldess de, ej mer
väntande någon fiende, efter gammal vana
öfverlemna sig åt hvila och plundring. Då
vilja vi öfverfalla och tillintetgöra dem. Men
nu återkallar jag på eget ansvar befallningen
till uppbrott."
Dervid vände han sin häst, satte sporrarne
i dess sidor, och ilade i sträckande galopp
att återkalla de af konungen gifna ordres.
Dyster och med hopdragna ögonbryn, såg
Carl efter honom, men förblef dock stilla på
sin plats. Ogerna gaf han efter; ty om
Tyskarne hade eller erhöllo minsta aning eller
underrättelse om bakhållet, så skulle detta
råd af S:t Yalery, hvilken vågade allt på
utgången af ett lyckans tärningskast, medföra
hans oundvikliga, fullständiga undergång.
Konradins skaror, troende hvarje fara
öf-verstånden och konung Carl af Anjou
fallen, öfverlemnade sig nu åt en otyglad glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
