- Project Runeberg -  Fru Holmfrid /
31

(1895) [MARC] Author: Mathilda Lönnberg With: Vicke Andrén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Jämjö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I ol



om den arm, som höll tygeln. En man stod vid
hästens hufvud; med den ena handen höll han i betslet
och med den andra om fru Holmfrids arm. ’Väl
mött, goda fm!’ sade han. ’Väl mött i
morgonstunden!’ ’Alla helgon, frände, är det du?’ hörde jag fru
Holmfrid säga, och han svarade henne: ’När vi sist
råkades^ var det i Bjälbolagmannens sal, där du trådde
dansen med mig. Lagmannens myndling och konung
Eriks stallare svängde muntert om vid gigors och
skallmejors ljud. Nu står jag här fredlös, och du är
häradshöfdingens husfru. Det föreligger dig nu två
val. Antingen tager du dig an de fredlöse eller också
—- ja, det andra, fränka, ville jag helst lämna osagdt.’
’Det höfves icke mig att taga de fredlöse i mitt hägn,’
svarade fru Holmfrid, ’änskönt mitt hjärta ömmar
för dem.’ ’Då, fastän mitt hjärta ömmar för så
mycken ungdom och fägring, nödgas jag gifva ditt lif
till spillo,’ sade han. ’Det vågar du icke,’ svarade
fru Holmfrid trotsigt. ’Vid alla helgon, det vågar
jag,’ sade han. ’Och hvilken fara för mig och mina
följeslagare skulle vara förbunden därmed? Vi äro
fredlöse förut/ Och så drog han svärdet. Fru
Holmfrid såg sig om till alla sidor efter någon hjälp.»

»Men hvar funnos då hennes följesmän?» af bröt
herr Sune Barbros berättelse.

»De sökte henne förgäfves i skogen, och så trodde
de, att hon ridit hem, och det gjorde de också. Men
när jag såg det dragna svärdet, blef jag utom mig
och började gråta och bedja honom skona våra lif.
Men fru Holmlrid skrattade, och då började äfven
stallaren att le. ’I ären konung Eriks män, frände,’
hörde jag fru Holmfrid säga, ’och icke ens såsom
fredlös är min konungs vän en stigman, hvilken tager
fredliga kvinnors lif, och hvad jag nekar våldsmannen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:34:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/holmfrid/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free