Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-215
frid. Elsa vände sig om och vinkade farväl med sin
hufvndduk.
När de kommit ur sikte, vände sig Elsa till
Henrik och sade: »Nu måste du förtälja orn din vandring,
Henrik mästersven, och hvarför du återvände så snart.»
»Det är snart sagdt, jungfru Elsa,» svarade han.
»Jag seglade först till Visby. Jag har varit där förut,
men man får där alltid se något nytt. Där var nu
smältmålningen mycket i tycke, och jag öfvade mig
på ett nytt sätt, kommet från en stad som heter Köln,
och utan att förut sätta gränser för målningen med
metall. Det är rätt svårt och fordrar lång öfning att
utföra med noggrannhet. Från Visby kom jag sedan
till Kalmarna. Men där var föga att lära, och jag
vandrade därifrån genom skogar och obygder och kom
efter en lång och mödosam vandring till det ansenliga
Skäninge. Där fanns en ganska skicklig mästare. Han
arbetade mest med kvinnosmycken och hade många
mönster på hufvudsilfver. De gräfde där också
konung Knuts nya signet. Men när konungen drog till
Västgötland, fick jag orlof och följde med herr Sune
Erengislesson till Jämjö.»
»Var det af dig han hörde, att magister
Nico-laus funnit hans husfru Holmfrid i snön?» sporde
Elsa.
»Nej, jungfru Elsa, jag talade aldrig med herr
Sune, jag lagade blott betslet till hans häst, och när
jag gjort det, ville jag vandra till Upsala. Men så
fick jag en sådan längtan tillbaka till min gamle
mästare — och till det gamla hemmet,» tillade han med
en blick på Elsa, som sade hka tydligt som ord —
»och till eder, jungfru Elsa.»
Emalj målningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
