Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
dem omkring sig, Sigurd Storskägg, bade blifvit
sårad och hemförd till sin gård.
När Holmfrid hörde detta, ville hon strax begifva
sig till honom och se efter, huru hans sår vårdades.
Hon ville det så mycket ifrigare, som hon tyckte sig
märka, att prinsessan Ingeborg bemötte henne
tämH-gén kallsinnigt. Holmfrid talade med Gudmar om sin
önskan. Han tyckte icke synnerligen därom, men
hon lät dock ro sig till Skogvik.
Gudmar sände nu ytterligare bud till sin
morbroder med ifriga böner att snarast komma till
Skäl-dovik. Gudmar ville gärna draga till bönderna och
anföra dem, men någon måste ju stanna hos konung
Erik, som var en gäst där, tillika med sina systrar.
Så uppmanad kom biskop Laurentius slutligen
till sin systersons borg. Han syntes något åldrad och
affallen, och det låg ett strängt drag kring hans mun,
som icke funnits där förut. Konung Erik, som
räknade honom för sitt fastaste stöd inom Östergötland,
mottog honom med mycken heder och lät honom sitta
vid sin högra sida. De talades mycket vid under
måltiden och syntes vara storligen nöjda med
hvar-andra.
Samma afton lämnade Gudmar Skäldovik för
att kämpa mot Knut den långe.
Biskop Laurentius hade icke frågat efter
Holmfrid. Det föreföll honom svårt att ens nämna hennes
namn. Hvarje gång dörren öppnades, väntade han
att få se henne inträda och hälsa honom. Men hon
syntes icke. Slutligen sade han: »Hvar är min unga
fränka, Holmfrid?»
»Hon for bort för att se till någon gammal bonde,
som blifvit sårad,» svarade prinsessan Ingeborg.
Tonen, med hvilken hon talade, stötte biskopen.
Fru Holmfrid, 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
