Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
•der sträckte välsignande händerna öfver den trötte
stridsmannen. Här var godt att hvila. 1 den krets,
som altarljusen kastade, dit komma inga onda väsen
— dit nå endast sälla drömmar.
Sigurd lade sig tillrätta på den bädd^ som var
honom tillredd i altarljusens sken. Han svepte sin
kappa omkring sig och somnade in.
Han drömde, att Guds änglar nedstego till
honom, att de huro ett strålande chrismatarium i sina
händer, att mjuka änglahänder rörde vid honom och
att från deras läppar klungo likt en jublande sång de
ord, som han en gång hört fader Benedictus säga till
den döende fru Irmegard.
Sedan drömde han sig kringdoftad af rökelse, och
den rökelsen var det ljufligaste han någonsin erfarit.
Och han hörde en sång och en klang i rymden, i
början otydlig, men sedan allt högre och högre, och
Sigurd smålog i drömmen åt dessa himmelska välljud.
Då syntes honom, som sväfvade ännu en ängel ned
emot honom, kanske icke så vän, som de, hvilka han
förut skådat, men för honom mera välbekant och kär.
Det var hans bleka vif, som han älskat så högt. Hon
sväfvade emot honom, och hennes ögon strålade af
ömhet, och hennes läppar hviskade: »Du var mig icke
kär, medan vi vandrade tillsammans här på jorden,
men i himlen skall jag älska dig.»
Så lutade hon sig emot Sigurd och kysste
honom. Med denna kyss flydde Sigurds själ.
Gudmar och hans män hade förföljt de flyende^
så länge de kunde se, men natten sänkte sig öfver
vän och fiende, och lurarne kallade de förföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
