Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efter segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Gifver du det åt mig, då får jag det bästa, som
jorden bär.»
»Det hjärtat tillhör dig,» svarade hon, »dn hade
tagit det, utan att jag visste det själf.»
Han drog henne till sig och tryckte henne i sin
famn, men hon lösgjorde sig sakta ifrån honom.
»Hvad skulle din moder hafva sagt, om hon
lefvat nu?» sporde hon med upprörd stämma. »Och
hvad säger din morbroder, biskop Laurentius?»
»Jag vet, att min moder höll dig mycket kär,
Holmfrid,» svarade Gudmar, »och efter andras tankar
spörjer jag icke. — Men kom nu in och låtom oss
dricka vår trolofning, icke högt inför alla såsom fröken
Märta och herr Nils, utan blott för oss själfva^ stilla
och lönligt.»
»Vi bära ännu sorgdräkt, vi få se tiden an,»
sade Holmfrid, »och jag önskar icke smyga mig till
min lycka utan dina fränders råd.»
»Jag känner ingen tvekan,» sade Gudmar stolt,
»du är min.»
Han drog henne med sig in i den festliga salen.
De trädde in hand i hand, båda unga och väna, båda
med hoppet om lycka, strålande ur hvarje drag.
Biskop Laurentius var den ende, som märkte
detta. En hvar af de andra var upptagen af egen
lycka eller saknad, egna förhoppningar eller sorger;
men han förstod, hvad som föregått, innan de trädde
in i salen.
Han gick dem till mötes med ett leende på sina
läppar, men med åtrå och saknad i sinnet. Han tog
de båda ungas händer i sina och sade med en röst,
som han ville göra skämtande, men som skälfde af
undertryckt rörelse: »Då jag icke kan få henne själf,
systerson, unnar jag henne åt dig. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
