Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk socialism - Reformism och revolutionism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är den lagenliga, långsamma, lugnt reformatoriska och
organiska historieutvecklingen för mig dyrbar mot den
revolutionära och våldsamma”. (S. 89).
Men å andra sidan kan, säger Bergman,
reaktionen icke nog varnas för att den ej såvitt möjligt
låter det komma till denna punkt. För Sverges
vidkommande hyser han den förvissningen att de
maktegande här skola “taga sig i akt“ och att
“de praktiska männen på status quo småningom
söka inympa principen för den nya ekonomin och
så i roten dämpa ett ont, som ännu endast hunnit
visa sig i brodden” (s. 89). För Englands
vidkommande fruktar han, åberopande här Engels’
arbete om den engelska arbetarens ställning,
däremot att den sociala frågan därstädes “till slutet
ej låter lösa sig på den av oss så högt uppskattade
reformens väg“.
Tre chanser äro möjliga i detta land, yttrar Bergman
efter Engels, som citeras. “Antingen dukar England under
i den nu inledda konkurrensen med Amerika och Tyskland,
varav följer, om de nuvarande sociala tillstånden fortfara,
att massan av proletariatet för alltid blir överflödig och intet
annat val har än att förhungra eller revolutionera. Bibehåller
åter England det industriella monopolet, så skall dock det
genom de industriella krisernas upprepande i oerhörd
progression växande proletariatet slutligen hinna den punkt, da
det — att tala med Engels — såsom nu utgörande hela
nationen med undantag av några få miljonärer, inser huru
lätt det vore för det att störta den bestående sociala makten,
och då följer en revolution.” Ett tredje är emellertid möjligt.
“Varken det ena eller det andra av de ifrågasatta fallen
skall inträffa. Handelskriserna, den mäktigaste hävstång för
proletariatets självständiga utveckling, skola i förbindelse
med den utländska konkurrensen och medelklassens växande
ruin avgöra saken kortare.” En avgörande handelskris skall,
av Engels fixerad till åren 1852 och 53 — kristeorin har
som bekant i marxismens tidigare stadium spelat en
dominerande roll — komma att hemsöka England. “Om till dess
den engelska bourgeoisin icke besinnar sig — och det gör
hon enligt allt utseende visst ej — så skall en revolution
följa, med vilken ingen föregående kan mäta sig. De till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
