Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ekonomisk socialism - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en i London bosatt universalbildad man, chef för ett
rikt judiskt handelshus i London, Baumgarten, vilken blir
hans förtrogna vän. Genom hans mellankomst bli
diskussionerna om Proudhon annu livligare och allt mer ingående, så
att till sist är även Wallander vunnen för Proudhon, “den
nya proletär som trätt opp och predikat vett och visdom
for den bildade världen”. Fourier var “den siste store
socialisten” före honom. Men såsom Hegel fick sin överman
i Feuerbach, vilken totalt söndersmulade hans av halvheter
späckade stolta filosofiska världssystem, så fann ock Fourier
sin överman i Proudhon. Trion samlas sedermera på
Wallanders egendom i Östergötland, dar Wallander framlever sina
angenäma dagar som miljonär, lyckligt gift med Clara och
i sällskap med sin vän från London, som numera blivit
bibliotekarie för Wallanders med all världslitteratur i tidens
alla frågor överfyllda bibliotek. Sin förmögenhet hade den
på samlande av pängar mycket begivne Wallander förvärvat
till stor del genom affärsspekulationer. Men som omvänd
proudhonist kunde han icke alldeles gilla åtkomsten av sin
förmögenhet. Den fick nu gälla som bevis på
sannfärdigheten av Proudhons teori att egendom under vissa
förhållanden och vissa former är medveten eller omedveten stöld.
Clara hade genast från början som 17-årig tös entusiastiskt
omfattat Proudhon.
Bergman är något vacklande i sin bekännelse
till Proudhon. Ena ögonblicket erkännes Proudhon,
andra ögonblicket blir han smått förnekad. Han
gillar icke Proudhons definition på egendom att
den är stöld, som han finner vara “ett rått uttryck”,
ehuru Bergman ju bör veta den speciella
betydelse, vari ordet användes av Proudhon. Gent
emot påståendet, att han skulle vara “en inkarnerad
kommunist”, ställer han en motfråga huruvida han
föreslagit egendomsgemensamhet? Han medger
att “en inkarnerad socialist”, Baumgarten,
uppträder i omskrivna roman. “Men av allt annat
blott icke härav är det tillständigt klassificera mig
såsom sådan.“ Om en skald roade sig med att
måla djävulen — måste han därför nödvändigt
vara djävulen själv? frågar Bergman en smula
naivt. Men därhän går det med “den politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
