Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vår enda socialistiska tänkare och teoretiker med eget system Nils Herman Quiding — den svenska underklassens historieskrivare - Huru Quiding bör läsas och förstås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigande och sitt värde såsom upplivande
och stärkande kropps- och själskrafterna till
nya mödor. Det skall därför icke föraktas utan
tvärtom aktas såsom andra sidan av det andliga
livet, om arbetet anses som den ena“. (I: 116).
Det har legat i överklassens intresse att låta
kyrkan, hennes “tjänare” och “värkmästare”,
predika “arbete, evinnerligt arbete från morgon till
kväll, år ut och år in“. Nöjet, som är
uppfriskande och stimulerande, kunde, befarade man,
värka “en frimodighet eller något ännu mer,
som man icke behöver frukta under det slaviska
arbetet”. (I: 126.) Den undre klassens lott har
fördenskull alltid varit ett liv utan nöjen. Nöjet
ingår därför som huvudprincip i en ny
samhällsordning.
Här som på övriga samhällsområden vänder sig
Quiding med stor skärpa mot det “oerhörda” ofog
som i alla tider bedrivits med ordet synd och
“syndaväsendet” i allmänhet och som av honom
ställts i samband med individrättens
upprätthållande. Synd har blivit ett “magiskt” ord, som
begagnas som skräckbild för att göra människorna
hörsamma under kyrkans och överklassens vilja.
Räknande ”sina anor ända från den tid, då Moses
genomvandrade öknen med Israels uppstudsiga
barn”, begagnades det av honom att ingjuta
fruktan hos dem för Jehovahs straffande hämd,
om de ej ville lyda honom. Juridiken och den
kristna kyrkan, båda individrättens värktyg, ha
sedan använt det så snart deras bestånd hotats
eller deras lagar överträtts. Lagbrott är synd,
att roa sig är synd, naturdriftens tillfredsställande
annorledes än kyrkan bestämmer är synd o. s. v.
(I: 108—09; III: 53).
Quiding förklarar trots sin kristligt färgade
idealism icke blott att det är “alls icke meningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
