Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Sången. I Pylos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stekte det se’n på de uddiga spett, som de vände i handen.
Badad Telemachos blev under tiden av skön Polykaste;
yngsta dottern hon var till Neleusättlingen Nestor.
Men när hon ynglingen badat och smort med den glänsande olja
och hade höljt honom in i en prunkande mantel och livrock,
trädde från badet han ut, lik en av odödliga gudar,
och gick nu fram och tog plats hos Nestor, achaiernas fader.
Sedan de ryggradsstyckena stekt och dem dragit av spetten,
satte sig alla till bords för att äta, och hurtiga svenner
passade upp, iskänkande vin i de gyllne pokaler.
Men när de stillat hade sin lust till att äta och dricka,
tog då till orda bland dem vagnskämpen Gereniske Nestor:
"Upp, mina söner, att nu åt Telemachos spänna för vagnen
fagermaniga hästarna strax, att han resan kan lykta!"
Sagt, och de lyssnade till och befallningen villiga lydde.
Nu för vagnen i hast de spände de hurtiga fålar.
Skafferskan packade in både bröd och sovel och vinkrus,
sådan en föda, som ätes av gudastammande drottar.
Upp Telemachos steg på den sköna och glänsande vagnen,
och Peisistratos, Nestors son, den krigarehövding,
satte hos honom sig upp och tömmarna lade i handen;
piskan mot hästarna ven, och i flygande fart gick det undan
bort över slätten från Pylos, där högt på sin klippa det ligger.
Dagen igenom de travade på under skakande oket.
Solen sänkte sig ner, och vägarna höljdes av mörker;
då just hunno de fram till Diokles’ boning i Ferai,
som var Ortilochos’ son och av floden Alfeios en sonson.
Där över natten de vilade ut och förplägades gästfritt.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
spände de hästarna för och bestego den prunkande vagnen,
körde igenom den ljudande hall och ut genom porten.
Piskan mot hästarna ven, och i flygande fart gick det undan,
tills uppå vetebärande fält de kommo, där sedan
lyktade resan; så fort gick det undan för eldiga spannet.
Solen sänkte sig ner, och vägarna höljdes av mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
