Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Sången. I Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så hos Olympiske Zeus det helt säkert i salarna skiner.
Vilken oändlig prakt! Mig häpnar betar vid dess åsyn."
Men vad han sade, förnam ljushårige kung Menelaos,
och med bevingade ord han talade så till de båda:
"Nej, mina barn, med Zeus kan sig ingen av dödliga mäta;
oförgängligt är gudens palats, såsom alla hans skatter.
Åter bland människor mången med mig månde tävla i rikdom;
icke vet jag. Men mycket jag led och jag vida fick irra,
innan jag lände med skatterna hem på det åttonde året,
driven till Cypern först och foinikernas land och Egypten,
till Etioperna sen’, till Sidoner, Erember och äntligt
Libyens kust, där lammen få horn, så snart som de födas,
och under årets lopp tre gånger tackorna lamma.
Det är ett land, där en herde ej mer än hans mäktige herre
lider den ringaste saknad på kött eller ost eller sötmjölk;
året igenom att mjölka han har utav hjordarnas juver.
Medan jag strövade då i de trakterna kring och förvärvde
skatterna rika, en mördare lömsk tog min broder av daga;
oförmodat han föll, förrådd av sin nedriga maka;
därför är liten min fröjd av alla de skatter jag äger.
Dock, jag tänker, att detta I hört av föräldrarna redan,
vilka de äro, ty svårt har jag lidit, och huset föröddes,
som var så välinrättat och rikt på de yppersta saker.
Endast med tredjedelen likväl skulle gärna jag leva,
om i behåll däremot de hjältarna vore, som föllo
borta i Troja, så långt från det hästuppammande Argos.
Dock, hur mycket jag än för dem alla bedrövas och sörjer
ofta, när vemodsfull jag i tankar sitter här hemma,
medan med tårar min själ jag lisar en stund och den nästa
slutar därmed, ty en man blir ju hastigt mätt på att gråta:
ej för dem alla jag sörjer så djupt, fastän mäkta bedrövad,
som för en enda, vars minne mig sömn vill förtaga och matlust,
var gång det väckes; ty ingen det finns bland achaier, som lidit,
så som Ulysses har lidit och tålt. Så ville det ödet,
att han fick lidanden själv och jag en sorg utan ände
över hans öde, där länge han nu är försvunnen, och ingen
vet om vid liv eller död. Och honom helt säkert begråta
gamle Laertes nu och Penelope, dygdiga makan,
och hans Telemachos, vilken så späd han lämnade hemma."
Talade så och en längtan till gråt uppväcktes hos sonen.
Ned från hans ögonlock, då han hörde nu talas om fadern,
tårarna föllo till jord, och den purpurfärgade manteln
höll han för ögonen upp med händerna båda; men honom
iakttog Menelaos och strax i sitt sinne betänkte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
