- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
39

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Sången. I Sparta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mig som hans reskamrat vagnskämpen Gereniske Nestor
skickade med på hans färd, då han önskade ivrigt att se dig,
för att du måtte med råd eller dåd honom giva ditt bistånd.
Mycket bekymmer en son, vars fader är fjärran i världen,
har i sitt fädernehus, då han ingen till hjälpare äger,
såsom Telemachos nu; hans fader är borta, och ingen
reser bland folket sig upp för att honom beskydda mot våldet."

Honom svarade då ljushårige kung Menelaos:

"Gudar, jag ser i mitt hus då en son till den älskade mannen,
som har fördragit för mig så otaliga mödor och strider!
Sinnad jag var, om han kommit, att mer än åt någon argiver
honom min vänskap bete, om Kronion förunnat oss båda
att över blånande havet nå hem på de ilande skeppen.
Honom i Argos en stad jag då skänkt och ett slott honom uppbyggt,
sedan jag hela hans folk och hans son och alla hans skatter
hämtat från Ithakas ö och någon bland städerna utrymt,
vilka här ligga omkring och av mig som konung behärskas.
Ofta vi skulle varandra besökt, och intet i världen
skulle ha skilt oss två, där vi fröjdades samman i vänskap,
innan av döden i svartnade moln höljts in våra öden.
Dock den lyckan väl oss missunnade gudarna själva,
vilka de arme ha dömt att gå ensam miste om hemkomst."

Talade så och en längtan till gråt uppväckte hos alla.
Gråtande Helena satt, Zeusdottern den sköna från Argos,
även Telemachos grät och Atreus’ son Menelaos,
heller ej Nestors son höll ögonen fria från tårar,
ty för hans minne steg fram Antilochos, härlige hjälten,
vilken i kriget föll för en son av den strålande Eos;
honom hon tänkte uppå och talte bevingade orden:

"Atreus’ son, för den visaste man bland dödliga mänskor
kallade åldringen Nestor dig jämt, när i slottet därhemma
samman vi sutto i språk och talet på dig kom att falla.
Hör då, om möjligt, min bön, ty icke i suckan och klagan
finner jag fröjd, när man sitter till bords, och i morgon det också
gryr ju en dag. Tro icke likväl, att jag harmas åt sorgen,
när man begråter en like, som dött och har hunnit sitt öde.
Detta allena är ännu vår gärd åt de dödliga arma:
sörjande skära vårt hår och tårar på kinderna gjuta.
Också jag själv har en broder ju mist, som var icke den sämste
ibland argiver; det minnes nog du; ty själv har jag aldrig
råkat och sett honom ens; men de säga, att mera än andra
var Antilochos snabb i sitt lopp och tapper i striden."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free