Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Sången. I Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kryper och går, och till vatten jämväl och till blossande låga;
hållen dess fastare I edert tag och dess hårdare kramen!
Men när till slut av sig själv han begynner att tala och fråga,
varande sådan igen, som han var, då han lagt sig att sova,
skolen I sluta med våldet på stund och släppa den gamle.
Då kan du fråga, o drott, vem det är som dig hatar bland gudar,
och hur du hemmet skall nå över djupet, där fiskarna simma."
Så hon talte och sedan dök ned i det böljande havet.
Själv till skeppen jag gick, där de stodo på sandiga stranden,
medan mitt hjärta klappade högt under vägen av oro.
Men då jag hade så kommit dit ner till skeppen och havet,
redde vi kvällsvard till, och ambrosiska natten var inne,
och vi på stranden oss lade till ro vid det skvalpande havet.
Men då i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
gick jag längs stranden hän av det vittkringseglade havet
under en innerlig bön till de eviga. Trenne av männen
följde, på vilka jag litade mest vid dristiga tilltag.
Nymfen, som dykt emellertid uti havets rymliga sköte,
kommit ur böljorna upp med sälskinn fyra och alla
nyligen flådda utav, ty hon ämnade narra sin fader;
och när i sanden hon se’n urhålkat för varje en liggplats,
satt hon och väntade nu; då trädde vi fram till gudinnan.
Strax hon oss lade i rad och svepte envar i ett sälskinn.
Där var förskräckligt att ligga på lur, ty oss plågade gräsligt
sälarnas rysliga stank, som söka sin föda i havet;
vem ville ligga i lag med ett havets vidriga odjur?
Dock hon det lindrade själv och gav oss ett medel, som hjälpte;
ty under näsan på var hon ambrosia lade, som spridde
kring sig den ljuvaste doft och förgjorde den stinkande sällukt.
Hela morgonen lågo vi så under tålig förbidan;
sälarna myllrade upp utur djupet och lade sig alla
neder till vila i rad på stranden vid skvalpande havet.
Äntligt i middagens stund kom åldringen upp utur djupet,
gick bland de frodiga sälarna runt och dem räknade alla;
och som de första han räknade oss och ej alls i sitt sinne
anade svek, och han lade sig själv omsider till vila.
Men med ett skri vi då rusade upp och slogo kring honom
armarna stadigt, men gubben ej glömt sina listiga konster,
utan ett lejon med böljande man han vart till en början
och därefter en orm, och en panter, en hotande vildgalt,
rinnande vatten har vart och ett träd med krona i höjden;
dock vi släppte ej taget ändå och gåvo oss icke.
Men när omsider han ledsnade upp, illistige gubben,
hov han sin stämma till ord och talade till mig och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
