Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde Sången. I Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härolden Medon berättade allt, ty utanför gårdsmurn
hade han stått och dem hört, då de spunno därinne på ränker.
Genast han gick då till drottningens rum för att saken berätta.
Honom Penelope frågade strax, när han trädde på tröskeln:
"Härold, vad för du för bud från de trotsiga friarnas skara?
Månne att tärnorna strax, som här tjäna den ädle Ulysses,
skola med sysslorna sluta och dem deras gille bereda?
Ack, att aldrig de friat till mig eller eljest sig samlat,
och att då åte i dag här för sista och yttersta gången!
I, som församlens här jämt och plundren vårt hus på dess goda,
som hör min ädle Telemachos till, han I kanske då aldrig
under er barndomstid fått höra ett ord av de äldre
om hur Ulysses själv var till sinnes mot edra föräldrar?
Aldrig i gärning och aldrig i ord han mot någon i folket
övade ont, och likväl är det mäktige konungars vana,
att på den ene de kasta sitt hat och sin gunst på den andre;
aldrig har däremot han mot en människa övat en kränkning,
utan er egen ondska det är, som i skamliga tilltag
kommer i dagen, och aldrig är tack att förvänta för godhet."
Henne svarade då den välförståndige Medon:
"Vore blott detta det värsta ändå, som de gjorde, o drottning!
Ack, men ett större ännu och ett mera förfärande illdåd
stämpla nu friarna på, det dock avvärje Kronion.
Vet, att de ämna med stingande spjut Telemachos mörda
under hans återfärd, ty han rest för att spörja om fadern
till Lakedaimons gudomliga stad och det heliga Pylos."
Sade. Men drottningens hjärta och knän ville domna, och länge
var hon ur stånd till att yttra ett ord, hennes ögon av tårar
fylldes, och rösten, så klingande klar, nu sig stockade endast.
Äntligen kunde hon tala igen och svarte och sade:
"Härold, ack varför då reste min son? Ej var det av nöden,
att han på skepp skulle stiga ombord, som äro på havet
hästar åt människors barn, där de löpa sin bana på vattnen.
Vill han, att icke engång då hans namn skall bland människor lämnas?"
Henne svarade då den välförståndige Medon:
"Icke jag vet, om en gud honom eggat därtill, eller självmant
hädan till Pylos han for att få antingen höra sin fader
vara på hemväg stadd eller veta, hur döden han funnit."
Så han sade och åter gick ut genom konungens salar.
Men över henne sig göt en förtärande ångest; ej mäktig
var hon att sätta sig ner på en stol av de många där funnos,
utan på tröskeln hon sjönk till det skönt utsirade rummet,
kvidande sorgligt, och tärnorna runt kring drottningen alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
