Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Ulysses' färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hastigt han slöjan nu vecklade ut och den band under bröstet,
bredde så armarna ut och, sprungen framstupa i havet,
simmade ivrigt; men honom då såg jordskakaren starke,
skakade huvudet mörk och talade så i sitt sinne:
"Driv nu härute på djupet omkring, efter allt vad du lidit,
tills du kan komma i land hos det gudabefryndade folket.
Icke ens då, vill jag tro, skall du le åt det onda, du smakat."
Så han sade, och piskande på skönmaniga spannet,
lände till Aigai han fram, där han äger sin frejdade boning.
Nu var på annat betänkt Zeusdottern gudinnan Athene.
Strax för de övriga vindarnas lopp hon spärrade vägen,
bjudande dessa att sluta sin blåst och alla sig lägga,
sände då nordanbris för att vågorna bräcka för honom,
så att han äntligt i land hos de segelvana Faiaker
måtte sig rädda från död och fördärv, den ädle Ulysses.
Tvenne dagar och nätter å rad på de svallande böljor
vräktes han kring, och ofta hans själ såg döden för ögat.
Men när den tredje dagen blev tänd av den lockiga Eos,
slutade blåsten med ens, och blankt som en spegel blev havet
utan den ringaste vind; då varsnade stranden han nära,
medan han skärpte sin blick, i det högt han lyftes av vågen.
Såsom då barnen få skåda med fröjd sin fader till livet
återkomma, som ligger där sjuk och försmäktar i plågor,
tynande länge utav, då en oblid makt honom ansatt,
tills de med innerlig fröjd se hans onda av gudarna läkas:
så var Ulysses glad, då han skådade landet och skogen;
ivrigt han simmade på för att fötterna sätta på marken.
Men då till stranden han hade så långt som en ropandes höres,
hörde han havet med ljudande dån sig bryta mot skären,
bränningen tornades upp och drabbades väldigt mot kusten,
rytande fasansfullt och svepande allt i sitt saltskum,
ty där funnos ej hamnar för skepp eller skyddade lägen,
utan blott revlar och skär och uddar med stupande klippor.
Men på Ulysses domnade då hans knän och hans hjärta,
och till sin manliga själ i sin suckande ångest han talte:
"Ve mig! Då äntligen Zeus nu så oförväntat mig unnar
land att få se och jag strävat mig fram över sväljande djupet,
skönjer jag ingenstäds ur det skummande havet en uppgång.
Ytterst är vassa och farliga rev, och kring dessa sig vågen
bryter med dån, och på strand klippväggarna resa sig glatta
utur ett bråddjupt hav, så att icke är möjligt att bottna
där med fötterna båda och stå och sig rädda ur nöden.
Kanske mig griper den svallande våg och mig slungar mot klippan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
