- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
65

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Sången. Ulysses' färja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medan jag stiger i land, och min strävan har varit förgäves.
Simmar jag åter längs kusten hän och försöker att finna
någonstädes en sluttande strand och en skyddande havsbukt,
då är jag rädd för att stormen igen skall mig gripa och kasta
långt ut på djupet, där fiskarna gå, i min suckande ångest,
eller att också en gud på mig hetsar ett glupande odjur
av Amfitrites väldiga hjord, som hon fostrar i havet,
ty jordskakarn starke på mig är förbittrad, det vet jag."

Medan han detta begrundade än i sitt hjärta och sinne,
slungade honom en rullande våg emot skrovliga stranden.
Huden nu skulle flåtts av och knotorna krossats på honom,
hade ej rådighet skänkt strålögda gudinnan Athene:
fram han sig kastade, gripande tag med händerna båda,
och höll i klippan sig stönande fast, medan vågen gick över.
Så han mot vågen sig värjde väl först, men den sköljde tillbaka,
träffade honom på nytt, och han kastades långt ut i havet.
Som uppå sjöpolypen, den fram ur sitt gömsle man dragit,
kiselstenar i mängd på de greniga armarna sitta,
så hudstyckena, rivna utav från hans dristiga händer,
hängde på klippan kvar, när han sjönk i det väldiga svallet.
Ute det varit nu visst emot ödets beslut med den arme,
hade ej rådighet skänkt strålögda gudinnan Athene.
Dykande upp ur sjön, som brusande vräkte mot stranden,
sam längs kusten han fram och spanade efter att finna
någonstädes en sluttande strand och en skyddande havsbukt.
När han då simmande kom till mynningen fram av en vackert
rinnande flod, då tyckte han där var det yppersta stället,
fritt ifrån sten som det var och liggande skyddat för vinden.
Nu dess rinnande flöde han såg och bad i sitt hjärta:

"Hör mig, o gud, vem du är! Efter längtande böner jag kommer
flyende till dig från villande hav, där Poseidon mig hotar.
Gudarna själva ju känna försyn för den arme, som beder
vilsedriven om skydd, såsom jag bönfallande nalkas
nu till ditt flöde och famnar ditt knä, av lidanden jagad.
Alltså förbarma dig, drott, och minns, att jag bedjande kommer!"

Sade. Då saktade floden sitt lopp och höll inne sin bölja,
gjorde för honom ett speglande lugn och räddade honom
vänligt i mynningen in. Här sjönk han till jorden, och undan
veko sig armar och knän, ty hans styrka var kuvad av havet,
Hela hans kropp var svullen, och ut ur hans mun och hans näsa
strömmade vattnet i mängd, och andlös låg han och mållös,
sjunken i vanmakt hän, av sin stora mattighet gripen.
Men då han sansningen vunnit igen och andades åter,



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free