Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte Sången. Ulysses och Nausikaa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack att en sådan jag finge till man och han hette min make,
boende här i vårt land, och att honom det täcktes att stanna! —
Given nu främlingen strax till att äta och dricka, I tärnor!"
Sade, och tärnorna lyssnade till och befallningen lydde.
Strax för Ulysses de satte nu fram till att äta och dricka,
och med begärlighet njöt den prövade konung Ulysses
maten och vinet, han fick, ty han föda ej smakat på länge.
Men vitarmad Nausikaa själv gick att annat bestyra;
kläderna vek hon ihop och packade samman på vagnen,
spände de stampande mulorna för och därefter på vagnen
satte sig upp, och med manande ord till Ulysses hon talte:
"Upp nu, o främling, till staden mig följ, så skall jag dig föra
hem till min frejdade faders palats, och jag tänker hos honom
skall du församlade se Faiakernas yppersta männer.
Men hör noga nu på; du ser ut att ej lida av enfald.
Medan vår väg över åkrarna går, som av människor odlas,
skall du med tärnornas flock gå bakefter spannet och vagnen,
följande hurtigt med, och själv skall jag före er åka;
men när vi komma till staden, kring den ser du väldiga murar
resa sig högt, och en ypperlig hamn är på vardera sidan;
infartvägen är smal, ty skeppen på sidorna bägge
ligga där dragna på land, och sitt skjul var skeppare äger.
Där ha de också sitt torg kring Poesidons ståtliga altar,
runtom hägnat med stenar det är, som i jorden man nedsatt.
Där de förfärdiga allt, som behövs till de tjärade skeppen,
segel och kabeltåg och åror med vässade kanter;
ja, ty Faiakernas håg står icke till båge och koger,
utan till master och åror och skepp av den yppersta byggnad;
sådana yvas de av, där de plöja det skummiga havet.
Nu emot sladder jag skydda mig vill, så att ingen må sedan
kunna mig häckla, ty meniga man är så fallen för stickord,
och i sin elakhet skulle väl så någon mötande säga:
"Titta! Vem går med Nausikaa där? En så vacker och ståtlig
främling! Var fann hon väl den? Han skall troligen bli hennes make.
Säkert en man, som förlist med sitt skepp och av henne blev hulpen,
vilsedriven och fjärran ifrån, ty nära finns ingen.
Eller kanhända en gud har på flickans ivriga böner
stigit från himmelen ner och skall henne nu äga beständigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
