Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Sången. Ulysses kommer till Alkinoos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, ifall någon av oss på sin ensliga vandring dem möter,
dölja sitt väsen de ej, ty vi gudabefryndade äro
liksom cyklopernas folk och de vilda giganternas stammar."
Honom svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Tänk i ditt hjärta ej så, Alkinoos! Alldeles icke
jag de odödliga gudar, som bo i himmelens rymder,
liknar i skönhet och växt, nej, dödliga människor endast.
Kännen I någon som helst, som fått mera än människor eljest
dragas med kvalen, så veten: vid hans mitt elände må liknas.
Ja, långt svårare öden jag själv hade visst att förtälja,
dem efter gudarnas råd jag alla fått lida igenom.
Låten dock först nu mig äta i ro, fastän svåra bedrövad.
Ingenting finnes så oförskämt som den fasliga magen,
vilken befaller med pock, att man ständigt skall tänka på honom
även i värsta betryck och med sinnet av sorgerna plågat,
såsom jag själv ju är kvald i min själ, men han ändå beständigt
pockat på mat och på dryck och kommer mig rakt att förgäta
alla de sorger, jag led, och befaller mig honom att mätta.
Dröjen, I ädlingar, ej att i morgon, så snart som det dagas,
hjälpa mig olycksaliga hem till fädernejorden!
Allt vill jag lida därför, ja må gärna jag dö, när jag åter
skådat mitt stora och höga palats och mitt gods och husfolk."
Sagt; och med bifall stämde de in och yrkade alla,
att man förhjälpte den främmande hem, ty han talade skäligt.
Men när av vinet de stänkt och druckit så mycket dem lyste,
gick då envar hem till sig, ty de längtade efter att sova.
Men uti salen han lämnades kvar, den ädle Ulysses;
endast Arete ännu och Alkinoos, lysande drotten,
sutto hos honom där kvar, medan tärnorna röjde av borden.
Började då bland dem vitarmad Arete att tala;
ty hon känt rocken och manteln igen, så snart hon de sköna
kläderna såg, som hon själv tillsammans med tärnorna vävit,
och med bevingade ord hon talte till honom och sade:
"Främling, jag känner mig manad att först om detta dig fråga:
Vadan och vem är du själv? Och vem har dig kläderna givit?
Sade du icke, att hit har du irrande kommit på havet?"
Henne svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Tungt vill det bliva, o drottning, att allt omständligen skildra,
då så otaliga sorger mig sänt de evärdliga gudar;
dock skall jag säga dig det, som du efterspörjer och frågar.
Fjärran i havet det ligger en ö, som Ogygia heter;
där har Kalypso sitt hem, skönhåriga, mäktiga nymfen,
Atlas’ listiga barn; och aldrig det kommer till henne
någon av gudarna dit på besök eller dödliga mänskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
