- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
82

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Sången. Ulysses kommer till Alkinoos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men jag arme drevs dit av en gud för att gästa hos henne,
ensam vid liv, när mitt ilande skepp med den flammande blixten
Zeus hade splittrat itu mitt ute på blånande djupet.
Då förgicks varenda kamrat av mitt hurtiga manskap,
själv jag klängde mig fast vid fartygskölen och kringdrev
nio dagar på hav, men på tionde dygnet om natten
drevo mig gudarna hän till Ogygias ö, som Kalypso
äger till boningsort, skönhåriga, mäktiga nymfen.
Hon tog upp mig som sin gäst och mig vårdade vänligt och ville
mig odödlighet giva och evigt blomstrande ungdom;
aldrig hon mäktade dock att beveka mitt hjärta i bröstet.
Sju års tid fick jag stanna på ön, och med tårar jag vätte
ständigt de himmelska kläder jag bar, som Kalypso mig givit.
Men då omsider det åttonde kom av de välvande åren,
nymfen mig manade själv att vända tillbaka till hemmet
efter befallning från Zeus, eller ock hennes sinne sig ändrat;
och hon mig sände nu bort på en starkbyggd färja och gav mig
rikligt med mat och vin och i himmelska kläder mig klädde,
sände mig också för färden en len och gynnande medvind.
Sjutton dagar jag så gled seglande fram över havet,
men när det aderton blev, då skönjdes de skuggiga bergen
här i Faiakernas land, och mitt hjärta betogs utav glädje,
ack jag arme, som hade ju dock att så mycket elände
lida ännu, som han sände på mig, jordskakarn Poseidon.
Vindarna mot mig han skickade fram för att hämma min resa,
rörde så upp det oändliga hav, och de rasande böljor
revo från färjan i svallet mig ner i min suckande ångest.
Snart var av stormen hon splittrad itu, och jag måste för livet
simmande klyva det sväljande djup, till dess jag omsider
här hos eder blev driven i land av vinden och strömmen.
Hade jag landat med ens, då skulle mig bränningen handlöst
slungat mot strandens rysliga skär och mig slagit fördärvad.
Därför tillbaka jag vek och simmade än, tills jag nådde
fram till en flod; då tyckte jag där var det yppersta stället,
fritt från sten som det var och liggande skyddat för vinden.
Länge på stranden jag flämtande låg, men ambrosiska natten
kom, och jag lämnade då den av himmelen ammade floden
och i ett busksnår lade mig ner och höljde mig ymnigt
över med löv, och en gud i den djupaste sömn mig försänkte.
Bäddad i löven där, med hjärtat av sorger betungat,
natten igenom jag sov och till dager och ända till middag:
solen dalade re’n, då den ljuvliga sömnen mig släppte.
Då fick din dotters tärnor jag se, där de lekte på stranden;
själv gick i leken hon med; en gudinna hon syntes mig vara.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free