- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
97

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde Sången. Festlig dag hos Faiakerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sutto då redan i troernas mitt, fördolda hästen,
vilken till fästningen upp hade släpats av troerna själva.
Sålunda där han stod, och de talte en mängd om vartannat,
sittande runt omkring, och trenne meningar stredo:
en var att timringen sönderslå med den splittrande kopparn,
en att till branten den släpa och ned utför klipporna störta,
en att den spara som tempelskänk till gudarnas fägnad,
och det var detta beslut, som skulle till sist gå i verket.
Lotten var kastad till undergång, då i staden de inhyst
jättehästen av trä, där de yppersta män av Achaia
sutto fördolda till död och fördärv för troerna alla.
Vidare sjöng han, hur staden i grus av achaiernas söner
lades, som strömmade ut ur hästens försåtliga gömsle,
huru på vart sitt håll de förhärjade ståtliga staden,
men hur Ulysses, följd av den härlige kung Menelaos,
gick till Deifobos’ hus, så vild som den mordiske Ares;
sjöng så till sist om den gruvliga kamp, som han där fick att utstå,
och om den seger, han slutligen vann med hjälp av Athene.

Detta den frejdade sångaren kvad, men den ädle Ulysses
smälte i gråt, och tårarna ned över kinderna runno.
Som när en kvinna sig ned över maken gråtande kastar,
som framför murarna nyss har i spetsen för kämparna fallit,
viljande värja förgörelsen av från sin stad och de sina,
och där hon skådar sin döende man uppgivande andan,
famnar med skärande klagan hans lik, men fiender bakom
slå henne häftigt på skuldror och rygg med skaften av spjuten
och bortsläpa som träl till ett liv av slit och förtvivlan,
där hon av ömkansvärdaste ve blir om kinderna avtärd:
lika så ömkansväckande gråt rann Ulysses från ögat.
Och för de andra han lyckades nog att tårarna dölja,
men för Alkinoos ej, som satt vid hans sida och allting
märkte och iakttog och hörde hans sorgliga suckar.
Denne då talade strax till de segelvana Faiaker:

"Hören nu alla mitt ord, I faiakiske drottar och äldste!
Låte Demodokos nu sin klingande lyra få vila!
Ingalunda oss alla till fröjd har han detta besjungit.
Sedan vi gingo till bords och den helige skalden begynte,
har ej den främmande gästen hört upp med att sucka och sörja;
säkert han bär på en frätande sorg, som hans hjärta beklämmer.
Därför Demodokos sluta sin sång, att vi alla må glädjas,
gästen såväl som hans värdar, ty så långt bättre sig skickar.
Det är ju dock för vår ärade gäst, som det hela är tillställt,
skeppet i ordning till färd och vänskapsgåvorna skänkta.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free