Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Kikonerna. Lotofagerna. Cyklopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom valpar, och hjärnan rann ut och fuktade jorden.
Lem för lem han i stycken dem skar och åt upp dem till kvällsvard,
och som ett glupande lejon han slök och förtärde var smula,
innanmäte och kött och själva de märgiga benen.
Gråtande lyfte vi andra till Zeus våra bedjande händer
vid den förfärliga syn, och ej levande råd vi oss visste.
Men när cyklopen sin väldiga buk hade fyllt med att äta
människoköttet och dricka därtill oblandade mjölken,
sträckte han ut sig i grottan och sov bland sin frodiga fänad.
Först på det rådet jag grundade nu i mitt manliga hjärta
honom att nalkas och dragande ut mitt svärd ifrån länden,
stöta det in i hans bröst, där levern sitter i livet,
kännande för mig med hand; men en annan tanke mig avhöll.
Även vi själva därinne ju snart skulle då ha gått under,
ty vi ej skulle förmått att med händerna välta från grottans
öppning den väldiga hällen ifrån, som av resen var ditsatt.
Alltså med suckan och kval vi förbidade den heliga Eos.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
tände han genast upp eld och mjölkade ståtliga hjorden,
allt efter ordning och skick, och släppte de små till att dia.
Men när han hade med iver och fart sina sysslor förrättat,
tvenne kamrater han grep då igen och åt upp dem till frukost;
och när han ätit, ur hålan han drev sina frodiga hjordar.
Ledigt han lyftade hällen ifrån och ställde den sedan
åter för öppningen upp som man sätter ett lock på ett koger.
Nu under ideligt visslande drev uppför berget sin fänad
vilde cyklopen, men jag, som var kvar, satt och smidde på planer,
huru jag skulle få hämnd och Athene förunna mig heder.
Äntligen syntes mig detta beslut som det bästa, jag visste:
invid en kätte där låg cyklopens ofantliga knölpåk,
alldeles färsk, av oliv, den han huggit sig nyss för att nyttja,
när den blev torr, men för oss, då vi sågo den, tycktes den vara
stor som en mast på ett dugande skepp med tio par åror,
rymligt och timrat för frakt och som plöjer det väldiga djupet;
sådan sig tedde dess längd, och sådan sig tedde dess tjocklek.
Nu gick jag fram och högg av väl en famn, kan jag tycka, av denna
och åt kamraterna gav den och bad, att de skulle den släta.
Dessa nu gjorde den glatt, och jag själv stod och spetsade till den
framme i ändan och svedde den raskt i den blossande elden,
gömde så undan den väl och den överhöljde med gödsel,
som uti myckenhet låg överallt uppå marken i grottan;
Därpå de andra jag bjöd, att de skulle med lottning bestämma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
