- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
109

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Kikonerna. Lotofagerna. Cyklopen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men cyklopen, som stönade djupt och pinades svåra,
trevade för sig med hand och lyftade hällen från dörren;
därpå i dörren han satte sig själv och höll armarna bredda,
ämnande fånga en var, som med fänaden ut ville smyga,
ty så tokig han hoppades visst i sitt sinne mig vara.
Själv jag begrudade nu, vad rådligast vore att göra
för att, om möjligt, från döden mig själv och kamraterna frälsa;
allsköns listiga planer och svek i mitt sinne jag välvde,
då det ju gällde vårt liv och fördärvet oss trädde så nära.
Äntligen syntes mig detta beslut som det bästa jag visste:
baggar där funnos bland fåren i mängd, tjockulliga, feta,
stora och vackra, med ull av violblå skiftning i färgen;
dessa jag band nu tillsammans helt tyst med de flätade vidjor,
vilka han hade till bädd, åbäklige, onde cyklopen.
Tre och tre jag dem band, och en man av den mellersta uppbars,
medan på vardera sidan de två beskärmade mannen.
Sålunda bars nu var man av vädurar trenne, och äntligt
valde jag ut åt mig själv den långt yppersta baggen av alla;
honom om ryggen jag tog och inunder den ulliga buken
välte mig hängande ner, och med händerna djupt i den rika
ullen jag grabbade tag och höll fast mig och väntade tåligt.
Så under suckan och kval vi förbidade heliga Eos.

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
rusade hannarna alla åstad utur grottan till betet,
men omjölkade honornas flock kring kättarna bräkte,
spända i juvren av mjölk; men ägaren, gruvligen plågad,
kände med trevande hand på ryggen allenast av djuren,
medan de gingo förbi, och han varsnade icke, den fånen,
att under fårens ulliga bröst mina män voro bundna.
Sist av hjorden kom klivande fram emot dörren en vädur,
tyng av sin ull och tillika av mig, som för listen var mästarn.
Honom på ryggen då strök Polyfemos den starke och talte:

"Kära min bagge, vi går du i dag som den siste ur grottan?
Ej är det eljest din vana minsann att bland fåren bli efter,
utan den förste av alla du är på det blommande betet,
stolt i din gång, och den förste du är till den rinnande bäcken,
ja, och den förste du är, som längtar om kvällen till fållan;
nu däremot den siste du är. Kanhända din herres
öga du saknar, som bländades lömskt av den uslingen Ingen
och hans eländiga folk, när de hade med vin mig bedövat.
Dock tör jag mena, att ännu har ej han fördärvelsen undflytt.
Ack, att du kände som jag och du hade en talande tunga,
så att du kunde mig säga, var nu han sig gömt för min vrede!
Krossa jag skulle den uslingen strax, så att hjärnan på marken



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free