- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
110

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Kikonerna. Lotofagerna. Cyklopen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stänkte i grottan omkring, och mitt hjärta då finge en lisa
efter de gruvliga kval, den eländige Ingen mig vållat."

Sägande så lät han baggen gå ut ur grottan ifrån sig.
Sedan vi voro nu komna en bit ifrån kulan och gården,
löste jag först ifrån gumsen mig själv och därefter de andra.
Hastigt vi drevo nu bort smalbenta och frodiga hjorden,
medan vi ständigt oss sågo omkring, tills vi kommo till skeppet.
Där med en innerlig fröjd kamraterna sågo oss komma,
vi som från döden oss frälst, och sig jämrade över de andra;
men jag det tillät ej, utan vinkade åt dem att gråten
hämma och taga i stället ombord den präktiga fänad,
vad som fick rum, för att segla så bort över böljorna salta.
Männen då stego ombord och på roddarebänkarna genast
satte sig neder i rad, och för årorna skummade vattnet.
Men när jag hunnit från stranden så långt, som en ropande höres,
då med begabbande ord jag ropade högt till cyklopen:

"Kan du nu märka, cyklop, att ej svag var den mannen, vars vänner
du, obändige sälle, åt upp i din kula i berget?
Återfalla ju måste på dig dina onda bedrifter,
niding, som skydde ej för att när gäster besökte din boning,
äta dem upp; men Zeus har det hämnat och övriga gudar."

Så jag ropte, och vreden alltmer i hans hjärta då växte;
toppen han bröt av ett tornande berg och den slungade mot oss;
strax framför bogen den föll av det mörkblåstammiga skeppet;
litet det fattades blott, att den träffade ändan av styret.
Högt uppsvallade sjön för den nederplumsande klippan,
skeppet då fördes mot land av den återsvallande vågen,
som över djupet kom in och det tvang emot kusten tillbaka.
Men jag den längsta av stängerna tog uti händerna genast,
stötte med denna ifrån och kamraterna bjöd med en nickning
att nu det mesta de kunde ro på, så att frälsas vi måtte
undan fördärvet, och alla då hårt uppå årorna lågo.
Men sedan dubbelt så långt vi nu snart hade hunnit från stranden,
ville jag ropa till resen igen, fast kamraterna runtom
sökte mig hejda med bedjande ord, så den ene som andre:

"Tig då, förvägne, vad tänker du på, som vill reta den vilde,
som med sitt kast utåt djupet nyss förpassade skeppet
in under stranden igen, där vi väntade alla gå under.
Blott han ett ord eller knyst hade hört av en enda ibland oss,
hade han slungat en klippa igen och krossat vårt fartyg
och våra huvuden med, så gruvligt som han vet att kasta."



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free