- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
115

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Sången. Aiolos. Laistrygonerna. Circe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Laga dig bort, då du kommer nu hit så förhatlig för gudar!"

Sade och bort från sin boning mig drev, som suckade svåra.
Därifrån vidare seglade vi med bedrövade hjärtan.
Modet nu tynade av på mitt folk, som till straff för sin dårskap
måste sig möda med rodd, då ingen oss vidare hjälpte.
Sex dygn å rad jag nu färdades fram både dagar och nätter,
men på det sjunde Telepylos hann, den Lamiska fjällstad
i Laistrygonernas land, där den herde, som driver till staden,
växlar ett hälsningsrop med den herde, som driver till fältet.
Där kunde den, som ej tarvade sömn, få fördubblad sin daglön,
vallande ömsom med kor och ömsom med ljusare småfä:
knappast har natten gått in, förrän åter det ljusnar till dagen.
Då vi nu funno en ypperlig hamn, som på sidorna bägge
inneslutes av klippornas vägg utan ringaste avbrott,
medan vid mynningen ytterst de långt utskjutande armar
gånga varandra till mötes och smalt är själva dess inlopp,
styrde de alla ditin med de dubbelstävade skeppen.
Dessa förtöjde de nu i den klippomgärdade hamnen
tätt vid varandra, ty icke en våg sig reste därinne,
stor eller liten, men klaraste lugn sig bredde på vattnet.
Själv däremot med mitt beckade skepp jag lade mig ensam
utanför hamnens spets och fästade tågen vid klippan.
Därpå besteg jag det skrovliga fjäll för att speja omkring mig:
varken av plog eller människohand var en odling att varsna,
utan vi sågo blott rök, som från jorden sig ringlade uppåt.
Några jag sände då ut, för att efterforska de skulle
vad för slags människor där utav markens gröda sig närde;
tvenne jag valde därtill, och jag skickade med dem en härold.
Dessa nu gingo och funno en väg, som var banad för vagnar,
vilka där brukade forsla in ved ifrån bergen till staden.
Utanför staden de mötte en mö, som hämtade vatten,
stark och reslig till växt, Laistrygonen Antifates’ dotter,
just som hon vandrade ner till Artakias skimrande källa,
ty ifrån denna de hämtade jämt sig vatten till staden.

Männerna trädde till flickan då fram och frågade henne,
vem som i landet var kung, och vad folk han härskade över.
Flickan dem visade strax till sin faders ståtliga boning.
Och i palatset de trädde då in, och de funno hans maka;
stor som en bergstopp var hon att se, och de grepos av fasa.
Kvinnan sin frejdade man Antifates strax ifrån torget
kallade hem, som den grymmaste död tillärnade männen.
Genast han en av kamraterna grep och begynte att äta,
medan de övriga två brådstörtande flydde till skeppen.
Då slog i staden han larm, och från alla sidor de starka



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free