- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
117

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Sången. Aiolos. Laistrygonerna. Circe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

neder till stoftet han föll med ett skri, och livet var borta.
Trädande nu på hans kropp, drog jag kopparspjutet ur såret,
lade det sedan ifrån mig igen uppå marken så länge,
medan jag bröt mig en mängd av smidiga kvistar och vidjor;
därav ett famnslångt rep jag mig vred och i ändarna båda
snodde och fötterna band så ihop det väldiga djuret.
Därpå med bytet på nacken jag gick till det beckade skeppet,
stödjande mig på mitt spjut, ty omöjligt var att med ena
handen det hålla på skuldrorna kvar, så väldigt var djuret.
Snart vid skeppet jag slängde det ner och muntrade folket,
medan med vänliga ord till den ene och andre jag trädde:

"Vänner, vi skola ej än, huru mycket vi också bedrövas,
gömmas i Hades’ hus, förrn skickelsens timma är inne.
Därför välan, medan än på vårt skepp finns att äta och dricka,
låtom oss tänka på födan, att ej vi förtvina av hunger."

Så jag talte, och strax kamraterna lydde min maning,
sprungo ur höljande mantlarna upp och på stranden av havet
sågo med undran och häpnad min hjort, så väldigt var djuret.
Men när de skådat sig nöjda därpå och noga den ögnat,
tvådde de händerna se’n och beredde en lysande måltid.

Sålunda dagen igenom vi där, tills solen gick neder,
sutto och njöto i ymnighet kött och det ljuvliga vinet.
Dock när solen gick ner och aftonskymningen inbröt
gingo på stranden vi alla till ro vid det skvalpande havet.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
bjöd jag kamraterna samlas, och så till dem alla jag talte:

"Given nu akt på mitt ord, I sorgebetungade bröder!
Vänner, vi veta ju ej, var dagningen är eller mörkret,
ej var den världsupplysande sol går ner under jorden,
ej var hon åter går upp. Låt oss därför med första betänka,
om någon utväg finns, men själv tror jag ingen det finnes.
Ty när jag hade gått upp på den skrovliga klippan att speja,
såg jag, att här är en ö och oändliga havet omkring den.
Sakta sig höjer ur böljorna ön, och i mitten av landet
såg jag det stiga upp rök ibland träden och snåren i skogen."

Så jag talte, men hjärtat på dem var färdigt att brista;
genast i minnet dem rann Laistrygonen Antifates’ illdåd
jämte cyklopens våld, den förfärlige människoätarns.
Alla de klagade högt, medan ymniga tårar de göto,
men deras klagan och gråt dem båtade icke det minsta.

Nu jag räknade dem och mitt benskenpansrade manskap
delte i skaror två och gav vardera skaran en hövding:
en skulle föras av mig, och Eurylochos föra den andra.
Och i en kopparhjälm omskakades lotterna genast,



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free