- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
120

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Sången. Aiolos. Laistrygonerna. Circe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vindryck lagar hon åt dig, men gift skall hon blanda i drycken.
Ej skall hon mäkta ändå att förtrolla dig; sådant den ädla
örten skall hindra, som nu jag dig ger, och jag allt vill dig säga.
När med sitt långa, förhäxade spö dig Circe berörer,
drag ifrån länden du själv ditt eggade svärd och mot Circe
rusa då hotande fram, som om henne du ämnade mörda.
Då blir hon slagen av skräck och bjuder dig dela sitt läger.
Lugna dig då och förvägra det ej hos gudinnan att vila,
att hon må giva dig vännerna lös och bemöta dig gästmilt;
men låt de saligas heliga ed dock först henne svära,
att hon ej annat fördärvligt mot dig skall stämpla i sinnet
eller röva din mandom och kraft, när du kläderna avlagt."

Talade Hermes och räckte åt mig den skyddande örten,
vilken ur jorden han ryckte nu upp, och beskrev mig dess väsen.
Roten på henne var alldeles svart, men blomman var mjölkvit;
gudarna kalla den moly, den bliver fördödliga mänskor
vansklig att gräva ur jorden, men allt ju de evige mäkta.

Hermes därefter nu vände igen till den vida Olympen
hän över skogiga ön, men jag själv gick till slottet och Circe,
medan mitt hjärta klappade högt undar vägen av oro.
Stående blev jag vid dörrn till den fagerlockigas boning,
där jag ropade högt, och gudinnan hörde min stämma.
Genast hon kom, och hon öppnade vitt sina strålande dörrar
och bjöd mig in, och jag följde då med, i mitt hjärta bekymrad.
Inne hon förde mig fram till en tron, som var silverbeslagen,
konstarbetad och skön, och en pall var för fötterna anbragt.
Strax i en gyllne pokal hon lagade åt mig en vindryck,
medan i drycken hon blandade gift, arglistig i sinnet.
Men då hon drycken mig räckt och jag tömt den och icke förvandlats,
rörde hon mig med sitt spö och talade till mig och sade:

"Gäck nu till stian och lägg dig i lag med kamraterna dina!"
Sagt, men från länden jag drog mitt eggade svärd och mot Circe
rusade hotande fram, som om henne jag ämnade mörda.
Skrikande gällt, hon sig kastade ner och tog mig om knäna,
och med bevingade ord hon kvidande talte och sade:

"Vem då och vadan är du? Var äger du hem och föräldrar?
Häpen jag är, att du ej blev förgjord, när du smakade giftet;
aldrig det någonsin hänt, att en man det giftet motstått,
vilken det druckit, ja bara det fått över tändernas stängsel.
Men uti barmen på dig är ett hjärta, som ej kan betvingas.
Du är Ulysses förvisst, den rådige hjälten, som alltid
guldstavbärande Hermes har sagt skulle gästa min boning,



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free