Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
når med sin spetsiga hjässa i skyn och kring toppen ett blåsvart
moln är lägrat, som aldrig går bort, och varken om hösten
eller om sommaren ligger den klar uti blånande eter.
Ej kan en dödlig man den bestiga, nej icke beträda,
vore han också försedd med tio par armar och fötter,
ty den är alldeles glatt och ser ut, som om huggen den vore.
Halvägs upp till dess topp är en dunkelblånande håla,
vänd emot mörkret och Erebos hän, på den sidan ditt fartyg
kommer kanhända att segla förbi, du berömde Ulysses.
Även den starkaste man, som sköte från hålkade skeppet,
skulle med pilen ej hinna så högt som till hålan däruppe.
Inne i denna har Skylla sitt bo, det skällande odjur.
Skallet så ynkligt och skärande är som en kvidande hundvalps;
själv så vidunderligt hemsk ser hon ut, att ej någon den synen
möter med glädje minsann, ej ens av de saliga gudar.
Sex par fötter inalles hon har, vanskapliga alla,
sex långräckande halsar jämväl och envar med ett hiskligt
huvud försedd, i vars gap tre rader av tänder det glimmar,
starka och sittande tätt och av svarta förgörelsen fulla.
Hälften av kroppen hon håller försänkt uti djupet av hålan,
men sina huvuden sträcker hon fram ur den rysliga avgrund;
ivrigt hon vädrar och snokar alltjämt kring sin klippa och fiskar
både delfiner och sälar, ja ock vet hon fånga de större
djuren, som fostras i mängd av den stönande havets gudinna.
Aldrig en seglare skrutit ännu, att med skeppet han oskadd
henne har kommit förbi, ty med varje sitt gap har då Skylla
snappat en man som sitt rov från det mörkblåstammiga skeppet.
Lägre du åter den andra skall se av de klippor, jag nämnde;
nära den första hon står, och en pil kunde hinna ditöver.
Där är ett fikonträd med höga och lummiga grenar;
under dess rot har Charybdis sitt bo, där hon suger upp vattnet.
Trenne gånger var dag hon det suger och trenne det utspyr,
rysligt, och måtte du dit ej komma, när sugningen pågår;
ej jordskakaren själv kunde frälsa dig då från fördärvet.
Därför styr hellre helt tätt intill Skyllas klippa och färdas
hastige med skeppet förbi; långt bättre det är ju att mista
sex av ditt manskap ombord, än att hela besättningen dödas."
Så hon talte, men jag då svarade henne och sade:
"Höga gudinna, du måste en sak nu mig säga uppriktigt:
vore ej möjligt att slippa förbi undan hemska Charybdis,
medan mot Skylla jag värjde mig dock, när hon folket vill gripa?"
Så jag sade, då svarade strax den sköna gudinnan:
"Dristige, är du nu färdig igen till att gripa till vapen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
