Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysten på strid, och vill icke du ens för de eviga vika?
Icke en dödlig hon är, nej odödlig hon föddes, det odjur,
ryslig och ilsken och lömsk och omöjlig att såra med vapen.
Nej, där hjälper ej strid; att fly är det enda som duger.
Ty om du tövar vid klippan, i akt att dig rusta till motvärn,
räds jag, att strax hon far på dig igen med lika så många
käftar och lika så många igen av besättningen griper.
Därför ro undan det mesta du kan och bed till Krataiis,
modern, av vilken hon föddes en gång till de dödliges gissel;
denna förhindra då skall, att hon åter på skeppet gör anfall.
Därpå du hinner Thrinakias ö, där den heliga Solens
oxar och frodiga får uppå ängarna beta i massa,
sju äro oxarnas hjordar, och sju äro frodiga fårens,
femtio djur i dem var. De bringa ej fram någon avel,
utan att ändå dö ut, och av tvenne gudinnor de vaktas,
nymfer med böljande hår, Lampetia och Faetusa,
döttrar av Solen, Himmelens son, och av sköna Neaira.
Dessa av heliga modern en gång, som dem födde och fostrat,
flyttades hän till Trinakias ö långt fjärran i världen
för att där vakta sin faders får och glänsande oxar.
Lämnar du djuren i fred och tänker allenast på hemfärd,
torden I komma till Ithaka hem efter lidanden svåra;
men om I röven av dem, då förutsäger jag ofärd
både för manskap och skepp, och du själv, om än döden du undflyr,
kommer först sent och med nöd till ditt hem, men ditt folk går förlorat."
Så hon sade, och snart gick upp gulltronande Eos.
Nu hon vandrade hem uppåt ön, den sköna gudinnan;
själv jag till skeppet då vände igen och befallde mitt manskap
att sig begiva ombord och att akterlinorna lossa.
Männen då gingo ombord och på roddarebänkarna genast
satte sig neder i rad, och för årorna skummade vattnet.
Circe, gudinnan med människoröst, den mäktiga, fagra,
sände en segelfyllande vind, ett ypperligt följe,
efter oss akter ifrån mot det mörkblåstammiga skeppet.
Sedan vi hade då tackel och tåg behörigen ordnat,
sutto vi lugna på toft och fördes av vind och av styrman.
Nu jag talade så till kamraterna, sorgsen i hjärtat:
"Vänner, det skickar sig ej, att blott en eller två här på skeppet
känner de öden, som Circe mig spått, den sköna gudinnan.
Därför jag nämna dem vill, så att alla vi måtte dem veta,
antingen sedan vi dö eller rysliga döden vi undfly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
