Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte Sången. Sirenerna. Skylla och Charybdis. Solgudens oxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skylla oss överföll och snappade bort ifrån skeppet
sex mina kämpar, de yppersta män till krafter och armar,
och då jag sände tillbaka en blick över skeppet och folket,
händer och fötter jag såg av de arma, som redan i luften
svävade högt, och skreko på mig i sin dödliga ångest
ljudligt och ropte mitt namn för att aldrig nämna det mera.
Som när en fiskare står med sitt långa och sviktande metspö
ute på udden och slänger i sjön sin rev med dess hornrör
för att med agnet på krok småfiskarna locka försåtligt,
och när han fångar en fisk, han i land den sprattlande slungar:
så kamraterna sprattlade vilt, där de rycktes mot klippan.
Uppe i klyftans gap hon dem åt, och förfärligt de skreko,
medan de armarna sträckte mot mig i sin gruvliga dödskamp.
Detta det rysanvärdaste är, som jag någonsin skådat,
fast jag så mycket bestått, medan havets vägar jag utrönt.
Sedan vi Plankternas par och den hemska Charybdis och Skylla
räddat oss undan, vi nalkades snart till gudomliga stränder,
ön, där åt Solen, Himmelens son, på förtjusande ängar
vallades hjordar av frodiga får och av ståtliga oxar.
Medan jag ännu var ute på sjön och ombord på mitt fartyg,
hörde jag oxarna råma, där hem de till fållorna drevos,
hörde ock bräkande får, och genast mig rann då i sinnet
siareordet, Teiresias sagt, den blinde thebanen,
samt hur aiaiiska Circe jämväl hade ivrigt mig avrått
ön att beträda, som Solen rår om, de dödligas glädje.
Därför jag talade så till kamraterna, sorgsen i hjärtat:
"Given nu akt på mitt ord, I sorgebetungade bröder!
Låten mig nämna för er Teiresias siarevarning
samt hur aiaiiska Circe jämväl har så ivrigt mig avrått
ön att beträda, som Solen rår om, de dödligas glädje,
ty ett förfärande ont skulle hota oss där, hon mig sade."
Därför må ön vi nu styra förbi med det beckade skeppet."
Så jag talte, men hjärtat på dem var färdigt att brista.
Strax bröt Eurylochos ut i de olycksaliga orden:
"Detta är hårdhet, Ulysses; din kraft är ej måttlig, och
trötthet vet du ej av, så att allting hos dig blir därföre järnhårt,
du som ej unnar ditt folk, som dignar av trötthet och vaka,
stiga i land, fast helt visst vi en överflödande måltid
här på den vågomsvallade ön kunde åter oss skaffa.
Nej, du befaller oss tvärt att på dunkelblånande djupet
irra i brådmörk natt och oss jagar från ön och dess trygghet.
Snarast om natten ju blåser upp storm, som kommer så ofta
skepp att förlisa, och vart skall man fly för det bråda fördärvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
