Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Ulysses gästar svinherden Eumaios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv till Dodona han gått, så förtäljde han, där han från gudens
höga och lummiga ek sig ett råd av Zeus ville hämta,
huru han bäst skulle vända igen hem till Ithakas rike
efter så långlig tid, om i hemlighet eller helt öppet.
Och han bedyrade mig med en ed och ett offer av vinet,
att där var halat ett fartyg i sjön och besättningen redo,
som skulle honom förhjälpa tillbaks hem till fädernejorden.
Dock, innan dess var jag rest, ty ett skepp skulle just i de dagar
gå från Thesprotien hän till Dulichons bördiga nejder.
Dit han nu bjöd dem att föra mig hän till konung Akastos
omsorgsfullt; men i stället hans folk fördärvliga planer
lade mot mig för att göra min nöd långt värre än nånsin.
Sedan vi långt ifrån land voro komna med skeppet på havet,
satte de genast i verket sin plan att mig sänka i träldom,
togo utav mig de kläder jag bar, både mantel och livrock,
höljde i stället mig in uti uslaste skynke och livrock,
trasiga bägge, ja sådana själv du för ögonen ser dem.
Till fjärrsynliga Ithakas bygd emot kvällen de kommo.
Här de mig togo och fjättrade strax på det toftade skeppet
hårt med ett välsnott rep, och stigande själva därefter
neder av skeppet, de åto sin kväll uppå stranden av havet.
Banden på mig då lossades upp av gudarne själva
ledigt och lätt, och svepande in mitt huvud i skynket
kröp utmed roderstången jag ner och sakta i havet
sänkte mig ända till bröstet och sam med roende armar
bort därifrån och kom hastigt i land avsides från folket;
då gick för stranden jag upp till ett snår i den lummiga skogen
där kröp jag in och låg still. Under ljudligt hojtande männen
skyndade hit och dit, men då längre från stranden dem lönlöst
tycktes att söka mitt spår, de vände tillbaka åter
gingo på rymliga skeppet ombord. Så gudarna själva
gömde mig lätt och ledsagade mig till ett hus, där det bodde
en, som är vettig och klok, ty mitt öde var ännu att leva."
Honom svarade du, svinherde Eumaios, och sade:
"Stackars dig, prövade vän! Mitt hjärta i sanning blev upprört
av vad du sade mig allt, om hur mycket du lidit och irrat.
Dock är nog icke så rätt, och ej heller du får mig att tro det,
vad om Ulysses du sagt. Vad behöver väl du, stackars gubbe,
sitta och ljuga för folk? Nej, jag själv vet nog bäst, vad min herres
hemfärd tog för ett slut, och hur häftigt av samtliga gudar
hatad han vart, då han ej ibland troernas skaror fick stupa
eller i vännernas armar fick dö, sedan kriget han slutat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
