- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
176

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Sången. Ulysses gästar svinherden Eumaios

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

själv för sin egendom honom han köpte utav tafiske männer.
Därpå de grepo sig an med de väntande, färdiga rätter.
Men när de stillat hade sin lust till att äta och dricka,
röjde Mesaulios bordet utav, och till vila de andra,
grundligen mätta av bröd och av kött, sig lagade genast.

Natten var kuslig, och månen var släckt, och med ösande skurar
regnade Zeus utan rast, och det blåste en stormande västan.
Tog då Ulysses till orda, i akt att Eumaios försöka,
om han sin mantel väl själv skulle låna sin gäst eller mana
en av de andra därtill, då han sörjde för honom så vänligt:

"Hör nu, Eumaios, ett ord och alla I övriga herdar!
Tala jag ville ett braskande ord, ty det stolliga vinet
piggat mig upp, som kan narra en vis till att sjunga och skråla
och till att skratta befängt och att springa på fötter och dansa,
narra väl också att säga ett ord, som bort hellre bli osagt.
Men då jag nu har fått snattran i gång, så vill inte jag tiga.
Ack om jag ännu blott vore så ung och min styrka densamma,
som den gången vi lade försåt invid Ilions murar.
Ledare voro Ulysses och Atreus’ son Menelaos,
jag var den tredje hövdingen, jag, ty så ville de själva.
Sedan vi kommit till staden då fram och den resliga muren,
lade vi genast oss ner ibland buskarna nedanför borgen
längs ett moras av säv och bak sköldarna gömde oss alla.
Kuslig var natten, som kom, och det blåste en isande nordan,
medan ur luften föll snö och sig lade på marken som rimfrost,
bitande kall, så att skorpor av is våra sköldar beklädde.
Alla de övriga då, insvepta i mantel och livrock,
lågo i ostörd sömn, med skuldrorna skylda av skölden;
jag däremot, när vi tågade ut, hade lämnat i tältet
manteln av oförstånd, då jag hoppades ändå ej frysa,
därför jag hade allenast min sköld och min prunkande gördel.
Hän emot nattens slut, medan stjärnorna dalade redan,
gav jag med armen en puff åt Ulysses, som låg vid min sida;
strax var han vaken och lyssnade till, och jag sade till honom:

"Ädla Laertesson, du mångförslagne Ulysses,
snart jag ej mer bland levande finns, ty kölden mig dödar;
ej någon mantel jag har, ty en gud mig förledde att draga
endast i livrock ut, och det finnes för mig nu ej räddning."

Så jag sade, och genast en plan i sitt sinne han hade,
slik som den mannen var till att råda såväl som att strida:
därpå med viskande röst han talade till mig och sade:

"Tig blott still, så att ej någon mer av achaierna hör dig."
Sagt, och han stödde sitt huvud mot hand och talade sedan:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free