Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde Sången. Ulysses röjer sig för Telemachos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så med varandra de skiftade ord, där de sutto i samspråk.
Men till Ithaka stävade fram det präktiga skeppet,
som ifrån Pylos Telemachos fört och hela hans följe.
Då de nu hade styrt in i den djupa och rymliga hamnen,
drogo de beckade fartyget upp på den sandiga stranden.
Strax deras vapen då buros i land av behjärtade svenner,
därpå till Klytios’ son de före de präktiga skänker
men till Ulysses’ hus de skickade genast en härold
för att ett lugnande bud till den kloka Penelope bringa,
att utåt landet Telemachos gått, men befallt dem med skeppet
segla till staden fram, så att icke den vördade drottning
skulle bli ångestfull och smälta i pärlande tårar.
Träffades då på sin väg härolden och ärlige herden
bärande samma bud, som de skulle Penelope bringa.
Men när de hunno så fram till den frejdade konungens boning,
ställde sig mitt uti tärnornas krets härolden och sade:
"Drottning, din älskade son är nu återkommen från Pylos."
Herden steg tätt intill drottningen fram och för henne allena
allting förmälde, som honom befallt älskade sonen.
Men när han kommit till slut och hela sitt ärende framfört,
vände till svinen han hem och lämnade slottet och gården.
Friarna grepos av harm och kände sig slagna till sinnes,
lämnade salen och drogo sig bort till den resliga gårdsmur,
där de på bänkarna slogo sig ner, som stodo vid porten.
Först tog Eurymachos, Polybos’ son, till orda och sade:
"Oerhördaste dåd, att Telemachos vågat förmäten
bringa sin resa till stånd, som vi mente han ej skulle kunna!
Nu låt oss hala i sjön det yppersta fartyg, som finnes
sätta så fiskare dit till att ro och låta dem ilbud
föra till vännerna fram, att de skola sig skynda tillbaka."
Innan han talat till slut, fick Amfinomos ögat på skeppet,
vid det han vände sig om, och såg, hur de inne i hamnen
lyftade årorna loss och sammangigade seglet,
och med ett hjärtligt skratt han yttrade då till de andra:
"Tala ej mera om bud, ty de äro ju inne i hamnen!
Antingen har dem en gudom det sagt, eller sågo de själva,
huru hans skepp for förbi, fast de mäktade icke det hinna."
Så han sade; då stodo de upp och gingo till stranden.
Hastigt det beckade skeppet drogs upp på den sandiga stranden;
strax deras vapen då buros i land av behjärtade svenner.
Själva de gingo till torget i flock, och ej alls någon annan
slapp församlingen in, det vare sig ung eller gammal.
Där tog till orda bland dem Antinoos, son av Eupeithes:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
