Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Sången. Ulysses inkommer till staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men gå i förväg du, så stannar jag ute så länge.
Tro mig för resten, vid hugg och vid slag är icke jag ovan,
men jag att tåla har mod, ty jag redan så mycket har utstått
både på hav och i krig; må nu detta då också mig drabba.
Ingen är ändå i stånd till att stävja den pockande magen,
gruvliga besten, som idel förtret åt oss människor vållar,
ja, så att till och med toftade skepp beväras för hans skull
för att åt fiender bringa fördärv över ödsliga havet."
Så med varandra de skiftade ord, där de stodo tillsammans.
Plötsligt en hund, som där låg, då lyftade huvud och öron,
Argos, Ulysses’ hund, som han själv, ståndaktige kungen,
hade fött upp, men ej prövat på jakt, ty till heliga Troja
drog han förut, men på jakt blev hunden av svennerna medförd
både mot vildmarksgetterna förr och mot harar och rådjur.
Nu han låg där förskjuten och glömd, då hans herre var borta,
sträckt på den spillning, som låg där i mängd efter oxar och mulor,
sammanskovlad vid porten, till dess att den fördes omsider
bort av Ulysses’ folk för att göda hans väldiga jordlott.
Där låg nu Argos, hans hund, och var full utav krälande otyg.
Nu, då han kände Ulysses igen, som stod i hans närhet,
började genast att vifta med svans och med öronen sloka,
men han ej orkade mer, då han ville därefter sin herre
närmare komma. Då strök sig en tår utur ögat Ulysses,
vänd från Eumaios bort, som märkte det ej, och han frågte:
"Underligt är det att se den där hunden i smutsen, Eumaios.
Skön till sin skapnad han är, dock vet jag nu icke så säkert,
om med en sådan gestalt han också var snabb till att löpa
eller var bara en slik, som sällskapshundarna äro,
vilka allenast för prydnadens skull av ägarna hållas."
Honom svarade du, svinherde Eumaios, och sade:
"Ack ja, den hunden har ägts av en man, som gick under i fjärran.
Vore han lika så vacker ännu och lika så hurtig,
som när Ulysses till Troja for bort och lämnade honom,
skulle du häpna på stund att skåda hans styrka och snabbhet.
Aldrig i skogens lummiga snår kunde viltet sig frälsa
när han drev upp, och förträfflig ju ock han förstod sig på spåren.
Nu i elände han är, ty fjärran från fäderneslandet
ägaren dog, och han skötes ej om av de slarviga tärnor.
Trälarna, vet man, så snart de ej mer utav herrarna manas,
mista all villighet strax att förrätta sitt skyldiga göra.
Hälften av heder och kraft vittblickande Zeus ju berövar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
