Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde Sången. Ulysses inkommer till staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan besinning; det finnes ej hejd eller minsta förskoning,
då de få giva av främmande gods och envar har tillfyllest."
Undan han drog sig och svarade då, den förslagne Ulysses:
"Ha, ditt hjärta minsann är ej passande alls till ditt yttre.
Icke ett saltkorn ens, kan jag tänka du gåve därhemma,
då du ej gittade nu, där du sitter vid främmande håvor,
taga av maten och ge mig en bit, fast det rundligen vankas."
Så han sade. Allt vildare blev hos Antinoos vreden,
och med bevingade ord han ropade, bister i uppsyn:
"Nu jag tänker försann, att du lärer ej slippa helbregda
ut ifrån salen igen, då du kommer med smädelser också."
Sade och slungade pallen åstad och överst vid halsen
träffade högerskuldran med makt, men stadig Ulysses
stod som en klippa, Antinoos’ kast honom rubbade icke;
tigande rörde han huvudet blott och tänkte på ofärd.
Åter till tröskeln han gick och satte sig ned och sin ränsel
ställde där alldeles full, och till friarna sedan han talte:
"Hören mig, alla I friare här till den prisade drottning,
att jag må säga ett ord, som hjärtat mig bjuder att tala.
Aldrig blir mannen betagen av harm eller smärta i sinnet,
om han får lida ett hugg vid försvaret av det, som han äger,
antingen oxarna värna han vill eller fåren de vita.
Men mig Antinoos slagit för det, att min mage är hungrig,
gruvliga besten, som idel förtret åt oss människor vållar.
Men om för tiggaren ock det finns gudar och hämndegudinnor,
må då Antinoos finna sin död i stället för bröllop."
Honom Eupeithes’ son Antinoos svarte och sade:
"Bara sitt stilla och ät du, min vän, eller laga dig hädan;
eljest de unga dig ut skola snart, så fräckt som du talar,
släpa vid arm eller fot och flänga dig alldeles sönder."
Så han sade; men alla de nu förtörnades häftigt;
mången då yttrade så bland de övermodiga unga:
"Ej var det rätt att du kastade så på den främmande stackarn.
Vådlige! Tänk, om han nu vore en av de himmelske gudar!
Gudarna också som gäster sig te ifrån främmande länder,
tagande varje gestalt, där de städerna ofta besöka
för att se efter, vad rätt och vad orätt övas av mänskor."
Sådant var friarnas tal, men han frågade icke därefter.
Även Telemachos greps av den bittraste harm i sitt hjärta
över hans kast, men icke en tår han fällde ur ögat;
tigande rörde han huvudet blott och tänkte på ofärd.
Men då den kloka Penelope snart fick höra, hur kastet
främlingen drabbat i salen, hon strax ibland tärnorna talte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
