Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde Sången. Ulysses slåss med tiggaren Iros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla de skänker, som månde dig hit av achaierna bringas,
tag du emot, ty det höves ju ej att föräringar avslå;
men vi friare varken gå bort till vårt värv eller eljest,
förrn bland achaierna här du den yppersta tager till make."
Så var Antinoos’ ord, och de gillade alla hans mening;
strax sin härold envar nu skickade hem efter skänker.
Snart till Antinoos bragtes en stor och förtjusande slöja,
brokig i färgen, med spännen uppå, tolv stycken i raden,
gjorda av renaste guld och att häkta i passande hylsor.
Och till Eurymachos härolden kom med en prunkande halsked,
där det var bärnstenslänkar ibland, och den glänste som solen.
Men till Eurydamas bars ett par öronhängen av svennen;
trenne juveler på vart liksom ögon tindrade härligt.
Åter från drotten Peisandros’ hus, som var son av Polyktor,
kom med ett halsband tjänaren dit, en klenod utan like;
och av envar blad achaierna gavs någon vacker föräring.
Åter till ovangemaket hon gick, den härliga kvinnan;
tärnorna följde sin fru och buro de präktiga skänker.
Friarna gåvo åt dansen sig hän och den ljuvliga sången
alla med gamman och fröjd under väntan på aftonens inbrott.
Och när de gladdes som bäst, föll aftonen på med sitt mörker.
Strax där ställdes då in tre fyrfat, smidda av koppar,
för att dem lysa, och runtom till brädd man dem fyllde med bränsle,
längese’n alldeles torrt och nyligen kluvet med yxan,
töre blev lagt däribland, och den tålige konung Ulysses’
tärnor där turade om med att sköta de flammande fyrfat.
Talade då till dem den mångförslagne Ulysses:
"Tärnor hos konung Ulysses, som nu sedan länge är saknad,
gången i våningen in, där den vördade drottningen dväljes;
spinnen hos henne på sländan er tråd och med flitiga händer
karden er ull; hon blir glad, när hon ser eder sitta därinne.
Jag skall nog sörja för här, att belysningen det bliver åt alla.
Ja, om de vänta ock in den fagertronande Eos,
giver jag ändå ej tappt, ty att slita, det är jag så van vid."
Sade, men tärnorna brusto i skratt, på varandra de sågo,
och han förhånades spotskt utav fagerkindad Melantho.
Dolios’ dotter hon var, men Penelope hade som eget
barn henne fostrat och skött och gav henne saker och grannlåt.
Men hon sig vårdade ej om Penelope alls i sitt hjärta,
utan sig höll till Eurymachos jämt, och de levde i älskog.
Hon mot Ulysses nu brusade ut i begabbande skymford:
"Främmande usling, du måtte minsann vara virrig i själen,
efter du icke har vett att gå hädan till smedjan och sova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
