Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde Sången. Ulysses talar med Penelope. Han igenkännes av Eurykleia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaktade djuret och flådde det fort och det höggo i stycken,
skuro så lämpliga skivor därav och dem stucko på spetten,
stekte dem omsorgsfullt och delade lika åt alla.
Sålunda dagen igenom de nu, tills solen gick neder,
åto, förplägade alla sig väl av det rikliga målet.
Dock, när solen gick ner och aftonskymningen inbröt,
gingo de alla till ro och anammade gåvan av sömnen.
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
gingo Autolykos’ söner på jakt med de ivriga hundar,
och uti jägareskaran var med den käcke Ulysses;
och för Parnassos’ berg, det skogbevuxna och branta,
gingo de upp, och snart till dess blåsiga klyfter de hunno.
Nyss hade solen gått upp i sin glans ur Okeanos’ djupa,
sakta rinnande ström och sköt sina strålar på jorden,
när i en skogsdal skaran kom in och i spetsen för jakten
hundarna lupo och vädrade spår och Autolykos’ söner
följde bakefter och främst ibland dem den raske Ulysses
tätt efter hundarna, svängande käck långskuggande spjutet.
Där låg då gömd i det tjockaste snår en bjässe till vildgalt.
Här den fuktiga vind ej mäktade blåsa igenom,
hit ej skinande sol förmådde att kasta sin stråle
eller det plaskande regn att tränga igenom; så tätväxt
var det, och vissnade löv där lågo i väldiga massor.
Bullret av jägarnas steg och hundarnas gläfs, när de kommo,
trängde till galtens öra, och strax utur snåret emot dem
kom han med borsten rest och med gnistrande ögon och trädde
nära inpå dem och stod, och främst ibland alla Ulysses
rusade fram med sitt lyftande spjut i den seniga handen,
ivrig att giva en stöt, men galten kom före och gossen
träffade ovanom knät och flängde med beten upp köttet,
sprungen från sidan inpå, dock trängde han icke till benet.
Honom Ulysses sitt spjut in i högerbogen då rände,
så att den blänkande kopparens udd stack ut genom kroppen;
neder i stoftet han föll med ett skri, och livet var borta.
Fingo Autolykos’ söner nu brått med det dödade vildsvin
och med Ulysses själv, den käcke, gudomlige gossen;
såret de förbundo de flinkt, och besvärjelse stillade hastigt
flödande blodet, och snart de igen voro hemma hos fadern.
Sedan han där av Autolykos själv och Autolykos’ söner
blivit fullkomligen läkt och begåvad med kostliga skänker,
vart han omsider med fröjd hemskickad till fädernejorden
och blev på Ithakas ö av sin fader och vördade moder
hälsad med glädje igen, och de började ivrigt att fråga
huru den skråman han fått, och han noga berättade för dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
