- Project Runeberg -  Homeros' Odyssée /
256

(1920) [MARC] Author: Homeros Translator: Erland Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoförsta Sången. Bågskjutningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sökande dessa det var som Ifitos råkte Ulysses
och honom bågen gav, som den väldiga Eurytos burit,
och som han döende lämnat i arv åt sin son i palatset.
Själv gav Ulysses ett svärd och en lans åt honom tillbaka
början till innerligt vänskapsförbund; dock aldrig vid bordet
fingo de gästa varann, ty förut Zeusättlingen dräpte
Ifitos, Eurytos’ son, de odödliga gudarnas like,
som hade bågen förärat till skänk. Det vapnet Ulysses
aldrig tog med, när i härnad han drog på de beckade skeppen,
utan lät ligga alltjämt som ett minne av älskade vännen
hemma i kammaren kvar, men på Ithaka bar han den alltid.

När hon till kammaren lände nu fram, den härliga kvinnan,
trädde hon tätt intill tröskeln av ek, som mästaren fordom
snidat med skicklig hand och jämnat med hjälp av sitt snöre,
den gång han posterna rest och de glänsande dörrarna insatt;
läderremmen hon lossade fort ifrån dörrarnas låsring,
satte så nyckeln i och reglarna förde till sides,
sedan hon träffat dem rätt; och det drönade högt, som när tjuren
råmar i blommande äng: så ljödo de glänsande dörrar,
när de för nyckeln sig öppnade brått och slogos åt sidan.
Drottningen genast på bänken steg upp, där högt över golvet
kistorna stodo med kläder uti, som doftade ljuvligt,
sträckte sig, stående där, och lyftade bågen av spiken
jämte det glänsande hölster, som än honom skyddande höljde.
Därpå hon satte sig ner och hållande vapnet på skötet
snyftade överljutt och blottade konungens båge.
Men då hon så hade lättat sitt bröst med att klaga och gråta,
gick hon till salen hän till de trotsiga friarnas samkväm,
hållande späntsiga bågen i hand och det rymliga kogret,
vilket var alldeles fullt av de jämmerbringande pilar.
Tärnorna följde sin fru, och en kista de buro, där koppar
låg och en myckenhet järn, som begagnats vid konungens idrott.
Men då hon lände till friarna fram, den härliga kvinnan,
syntes hon stanna i dörrn till den väluppmurade högsal,
höljande kindernas par med det fina och glänsande doket,
medan en tärna tog plats på vardera sidan om henne.
Därpå till orda hon tog och till friarna talade detta:

"Hören, I friare bålde, ett ord, I som ävlens att huset
ödelägga i grund med att ideligen äta och dricka,
medan min make hörs ännu ej av, och som gitten ej annat
förebära som skäl, då I viljen försköna ert tilltag,
än eder brinnande lust att få mig hemföra som maka.
Upp då, I friare alla, välan! Nu gäller att tävla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 13:26:28 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/homeody/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free